Det ser jag fram emot med 2018

En tillbakablick på året 2017 har jag gjort i min bujo, och en tillbakablick på litteraturåret 2017 gjorde jag i mitt tidigare inlägg. Nu blickar jag däremot framåt och ger er en lista på vad jag ser fram emot inför året 2018.

En utlandsresa
Jag har länge varit sugen på att resa utomlands. Vi har varit några vändor till Sverige på sistone, men jag suktar efter att uppleva storstad eller sandstrand. Senast jag reste var bröllopsresan till Kroatien 2015. Bilderna får mig att  s u k t a .

Att bli filosofiemagister
Om allt går vägen borde jag redan inom någon vecka ha min gradu inbunden och på granskning för att därefter ta ut mitt betyg från Åbo Akademi. Jag har gillat att skriva gradu (de här senaste månaderna. Verkligen inte i somras) men det ska ändå bli skönt att slippa tidspressen och veta att jag med gott samvete kan ta det lugnt om kvällarna.

Min Samuel blev ekonom i december 2017. Så stolt!!

Karin Wahlbergs bok Lätta ditt hjärta 
Den tredje romanen om lasarettet i Ekstad som utkommer någon gång under det här året ser jag fram emot. Om du gillar Grey's Anatomy, Call the Midwife eller andra serier om sjukhus och/eller historiska romaner kommer du att älska den här romanserien. Läsaren får följa med ett antal karaktärer som kretsar kring lasarettet under 1950-talet då polion härjar i Sverige och hela världen. 

BRON säsong 4
Jag älskar den här serien. Den är mörk och stundvis otäckt dystopisk men jag har helt och hållet fallit för SagaNorénLänskrimMalmö. Jag ser så fram emot den fjärde och sista säsongen av serien som har sitt första avsnitt redan ikväll! Slå på SVT eller Yle 1 klockan 22 (finsk tid)!

Att läsa 100 böcker
Ifjol hade jag som mål att läsa en skönlitterär bok i veckan. Det visade sig att det var ett alldeles för lätt mål, och i år tänker jag utmana mig lite mer med att läsa 100 böcker under år 2018 (då räknas inte barnböcker som jag högläser åt småttingar, och inte heller vetenskapliga verk). Ett helt rimligt och överkomligt mål, som ändå kan bli lite utmanande i och med att jag har ett fulltidsarbete och lite kvällsjobb också. Men en utmaning är ingen utmaning såvida den inte utmanar (#deep).

Läsa mer varierande litteratur
Som jag skrev tidigare har jag under året 2017 läst mycket finlandssvenskt. I år vill jag utmana mig ännu mer med val av böcker, och jag är som bäst på jakt efter en god läsutmaning. Det lutar mot att det bli Helmets läsutmaning som bland annat kommer att innebära att jag ska läsa en bok av en baltisk författare, att jag ska vara lite rädd för att inleda läsningen av en bok och att orden i bokens namn är ordnade i alfabetisk ordning. Random och superkul! Häng med vetja!

Lära känna mera minimänniskor
Jag har så många spännande småttor som jag ska få lära känna under år 2018! Det är så härligt att se hur ett litet knyte växer upp och blir en självständig, tänkande och alldeles egen och unik varelse. Tänk att jag har den stora äran att få ta del av det!

Bild från fadderbarnet Sibels dop 2016. Så liten på bild men nu nästan 2 år och lika genomhärlig som alltid. Härliga Lina och Staffans dotter.

Stefan Ahnhems fjärde bok
Enligt Ahnhems facebooksvar, på förfrågan av min Ahnhemtokiga mor, borde den fjärde boken om Fabian Risk dyka upp den 18 september i år (!). Jag snubblade över Ahnhem i samband med att jag skulle köpa julklappar år 2015. Jag hade aldrig hört om författaren förut men den hade fått utmärkta recensioner på adlibris med mera. Det var ett vilt kort men julklappsmottagarna gav grönt ljus och stjärnklistermärke. Jag kunde ju inte bara undgå att läsa den själv då. The rest is history.

Mitt 2017 i litteraturväg

Jag har ådragit mig en rejäl förkylning men jag tänkte ändå kika in med ett inlägg om det bästa jag har läst under varje månad under 2017.

Januari: Per Nilsson Hjärtans fröjd
Den här ungdomsromanen från 1992 fångade mig omedelbart. Det är kombinationen av en lättläst text, en klassisk tematik (kärlek och olycklig sådan) men ändå med en lite annorlunda twist som gjorde att jag sträckläste boken. Jag fascinerades också av hur boken kan analyseras på många olika nivåer och hur mångsidigt den kan användas i klassrummet.

Februari: Pauliina Rauhala Taivaslaulu
Den här finska romanen från 2015 läste jag på mitt andra, eller kanske snarare tredje språk, finska. Boken handlar om Vilja och Aleksi, och är på många sätt den ärligaste och vackraste kärlekshistorien jag någonsin har läst. Vilja och Aleksi växer upp och lever i en gammallaestadiansk tradition, och en stor del av romanen vill problematisera och lyfta upp svåra frågor inom traditionen och kristendomen överlag. Rauhala närmar sig de här stora och svåra frågorna med en taktfullhet och finkänslighet som lämnar mig djupt berörd. En oerhört viktig bok.

Mars: Hannele Mikaela Taivassalo In Transit
Efter att jag personligen fick träffa författaren och lyssna på dennes föreläsning under våren, kände jag mig minst sagt manad att ta mig an hennes senaste roman. Den här finlandssvenska författarens verk har en historia som tilltalar mig, då den handlar om hur stad möter landsbygd, om rörelse och ro. Läsaren får följa med tre livsöden som sammanflätas på ett vackert och smidigt sätt.

April: Ann-Luise Bertell Vänd om min längtan
En klassisk amerikamigration men ändå med ett sällsynt djup och vemod. Också den här är en finlandssvensk berättelse om ett öde som så många nordbor upplevde under sekelskiftet mellan 1800 och 1900-talet. Boken gav jag också till min mormor i julklapp då den passar alla åldrar!

Juni: Kepler Hypnotisören
Jag är lite trotsig mot mainstream litteratur och därför har jag varit sen i starten med min Kepler. Under mina första lediga dagar i juni tog jag mig an den första av Keplers Joona Linna böcker och nu är jag hooked. Mainstream är ändå mainstream av en orsak. Kepler är perfekt läsning då jag inte orkar ta in så mycket annat, utan bara vill ha underhållsläsning och spänning.

Juli: Tomas Sjödin Den som hittar sin plats tar ingen annans
Den här boken tog jag till mig genom hörlurar under många löpturer och promenader under sommarens hetaste månad. Trots att den på många sätt var helt annorlunda än jag hade tänkt mig fick den ändå fem stjärnor i min läsdagbok. Hade jag läst som fysisk bok hade jag suttit med understrykningspennan i högsta hugg och plockat ut en massa citat. Sjödin är min favorit.

Augusti: Mariette Lindsteins Sekten på Dimön
Den här boken, den första i trilogin om sekten ViaTerra, läste jag under en period då jag i litteraturväg hade snöat in mig på sekter. Den här romanen skildrar hur det är att bli indragen i en sekt på ett trovärdigt sätt som jag inte har stött på i litteratur förut. Tempot i boken stämmer så väl överens med handlingens tempo, och det bildar en fin synergi. En på många sätt skrämmande och ryslig läsning, men på ännu fler sätt en oerhört viktig läsning! Nästa år ska jag ta mig an den andra och tredje boken i serien.

September: Johanna Holmström Själarnas ö
Den här nykomlingen för år 2017 hade jag länge suktat efter. Historien är baserad på den sanna berättelsen om kvinnan som dränkte sina barn i Aura å under skiftet mellan 1800-1900. Det är alldeles rysligt. Boken öppnar ändå upp och gör precis det som litteraturen gör när den är som bäst: den öppnar upp ögonen för det oförståeliga och oförklarliga. Därutöver lyfts kvinnornas roll, kvinnosyn och psykvården upp och problematiseras.

Oktober: George R. R Martin Kampen om Järntronen
Jag som aldrig har varit en fantasyfantast föll alldeles totalt för Game of Thrones serien, som Samuel efter mycket övertalning fick mig att se på. Att jag sen också började läsa böckerna är bara en naturlig följd av mitt intresse för serien. Jag kan helt och hållet instämma i det som så ofta har sagts om R.R Martins böcker: även de som inte annars gillar fantasy gillar den här serien!

November: Amanda Audas Kass Till den lilla människan intill
Vilken inspiratör och förebild den här kvinnan är! Jag hade lyckan att få tag på hennes andra bok efter en lång väntetid i bibliotekskön. Min läsning av den kan bäst liknas vid då man länge och girigt vill suga på en god karamell. En perfekt bok att ge som gåva åt vem som helst, när som helst. Den här boken satte en guldkant på min novembermånad!

December: Sara Jungersten Lika delar liv och luft
Vasaskildraren övertygade mig än en gång med den här romanen om att försumma ett barn, förlora ett barn och önska ett barn. Jag gillar starkt Jungerstens förmåga att sätta fingret på kvinnan i samhället idag, just nu. Också i den här romanen är kvinnan i fokus och många utmaningar som dagens kvinna möter skildras i romanen. Utöver allt det här älskar jag att kunna känna igen mig i de miljöer som personerna rör sig i. Igenkänningsfaktorn är hög i Jungerstens samtliga böcker. Också i denna.

Sammanfattningsvis kan sägas att mitt litteraturår har varit väldigt inhemskt och finlandssvenskt Författare som inte är från Finland eller Sverige har sällan varit med på min litteraturlista. Det beror på att jag gillar när jag kan känna igen mig i den livsstil och den miljö som handlingen utspelar sig i. Jag har svårt att fysiskt och mentalt relatera till, till exempel, New Yorks storstadsmiljöer. Under nästa år hoppas jag däremot på mer spridning i min läsning!

Jag har nått mitt mål med en skönlitterär bok per vecka med råge, och det är jag glad för! 

Istället för nyårslöften

"Det här slinker ju nog ner"
"Int så pisso"
"Jag har nog ätit värre"

Österbottniska komplimanger.

Mycket kan sägas om dem, men kanske det viktigaste som kan sägas om dem, är om de alls får räknas som komplimanger över huvud taget. 

Då jag flyttade till Åbo lärde jag känna några härliga dansartjejer som kom att bli mina vänner. Nästan från dag ett slogs jag av vilka generösa komplimanggivare de är. I Åboland och Finlands södre regioner spar man inte på komplimanger som i Österbotten. Och ja, det bör sägas: precis som med allt finns det undantag i båda lägren, det har jag många bra exempel på. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel, när jag säger att vi österbottningar generellt är mer återhållsamma med att strö positiva och uppmuntrande ord till våra medmänniskor. 

Är det det karga klimatet? det starka bondesamhällstänket? eller jantelagens starka fäste som har gjort att vi så sällan uttrycker vår uppskattning till vår nästa? Eller inte ens nödvändigtvis uttrycka uppskattning: vi drar oss för att låta vår granne veta att denne har en fin ny skjorta, eller för att säga att vår klasskamrat höll en bra presentation. Och jag säger vi, för jag är den första att erkänna att jag inte är den bästa på att ge komplimanger åt mina medmänniskor.

Men det krävs så lite för att förgylla en annan människas dag. Min genomgråa sommartorsdag förgylldes alltigenom när försäljaren i klädbutiken sa att hon diggade mitt läppstift och ville veta varifrån jag hade köpt det. Och senast igår, när jag träffade min goda åbovän på fika, lystes min midvintertillvaro upp av hennes uppmuntrande ord av uppskattning. 

Jag är inte mycket för nyårslöften. Men jag är däremot för att fokusera min energi åt ett bestämt håll under ett år, så kallade fokuslöften. Under nästa år ska jag fokusera på att strö komplimanger omkring mig. Jag ska träna på att göra det till en vana och en livsstil. För komplimanger är som ringar på vattnet; det krävs så väldigt lite för att göra stor skillnad.

Hänger du med? 2018 - året av komplimanger!

Ikapp med mig själv

Den här hösten och höstvintern har varit en mörk och lång en. Inte mörk som i själsligt mörker, men ett påtagligt mörker utomhus som har lett till en trött knopp och ofokuserad Mindy. Nu, efter några dagars skönt julslappande känner jag äntligen att jag börjar vara ikapp med mig själv. 

Jag vilar bäst när jag får lagom mängder lässtunder, skrivstunder, promenader, frisk luft, regelbundna sov- och mattider, måttligt med sällskap och något gott för både mun och mage. Nu känner jag att jag börjar ha uppfyllt samtliga kriterier för en förnöjd Mindy.

Ni får ursäkta att mina blogguppdateringar förvisso är relativt regelbundna men lite kortfattade och mest snabba hej innan jag rusar vidare. Det är bara att jag har för fullt upp med att njuta och ta vara på de sista lediga dagarna innan jag är börja med fulltidsarbete och graduslutspurt. Så tills vidare får ni också göra detsamma. Njuta, vila, äta och sköta om er själv, era nära och kära. Och era fyrfotade vänner!

Min storebror Max och svägerska Linns underbara ragdollkattunge. Min självutlysta "fadderkatt". 

Min jul i bild

Julen. Huh.
En intensiv men ändå skön högtid. Några fullspäckade dagar är bakom mig. Nu väntar lite mindre program och mera soffhäng ackompanjerat av Aladdin.

Pralinerna, alltså.

Lite bildregn på det. De proffsiga är fotade av min fotografsyster, de minder proffsiga är fotade av mig.

Vi var hjältar och vi räddade julen

En vacker jul till trots blev det inget juluppdrag i år. 

Då jag och min storebror Max var riktigt små, hade vi, precis som barn bör, långtråkigt i väntan på tomten. För att mota vår otålighet hade min påhittiga mor fått en idé. När vi på julaftonsmorgonen vaknade för att tassa fram till våra julstrumpor, vari vi visste att ett litet paket skulle finnas, fann vi bara att våra småpaket var spårlöst försvunna! Men ändå inte helt spårlöst, för några ledtrådar hade julklappstboven lämnat efter sig. 

Juluppdrag 2003. 

Juluppdrag 2003. Tomten var kidnappad men vi fann honom i bastun!

Nåväl, vi löste det mysteriet och fann våra julklappar till sist (de var i vårt yngre syskons potta ! En tom sådan dock!). Lite visste min mor att det lilla finurliga påfundet var startskottet för en nittonårig tradition i det Åströmska släktet. 

Med åren har det blivit många juluppdrag och mysterier att lösa. VI har blivit kontaktade av tomten, julklappskommittén - till och med NASA - och många andra. Vi har varit på jakt efter Betlehems stjärnan, julklappar och även tomten själv! Vi har traskat i meterhög snö, fastnat i diken, sökt efter reflexstjärnor med ficklampa, frusit, ringt samtal, löst pussel och alltid, alltid räddat julen till sist.

Juluppdrag 2005.

Efter nitton stadiga år av tissel och tassel under dan före dopparedan, och tidig väckning på själva julaftonsmorgon hade min mor beslutat att mina syskon och jag har fått vår beskärda del av juluppdrag. Vi tyckte däremot inte att vår mor hade fått detsamma.

Därför, det år som skulle ha blivit tjugoårsjubileet, blev det ombytta roller och det var vår mor som fick i uppdrag. Elisabet Ren (ordförande för renföreningen för-ren-ingen) kontaktade vår mamma med nyheten om att Rudolfs röda mule hade blivit stulen! Den hemliga underrättelsetjänsten salaporoliisit hade uppgifter om att mulen sannolikt finns någonstans nära hemmet, och det blev mammas uppgift att leta efter den!

Både vår mamma, och mina syskon och jag, har räddat julen många år i rad, sak ni veta. Det här är en alldeles härlig tradition som alltid gör julaftonsmorgonen ännu mer spännande. Men varnande ord från min mamma: "Man ska tänka länge förrän man startar traditioner! Ännu tjugo år senare kan dina 20+ barn kräva att ett mysterium ska lösas på julaftonsmorgon klockan 07!".

En julhälsning

Jag tror att jag aldrig kommer att inte  vara excited och ivrig äver julen. Då jag var mindre trodde jag att det skulle komma en tid då jag inte brydde mig så mycket om julen, och inte alls väntade med förtjusning på den tjugofjärde december. Den dagen har inte alls kommit än. 

I år firar vi jul med familj och släkt uppe i norr. Det blev en vit jul och en solig julafton och det gläder min vintertrötta själ.

Jag önskar dig, kära läsare, en varm och välsignad jul! KRAM

Julläsning till eder alla

Jag har en förkärlek för julböcker. Som barn var Astrid Lindgrens julsagor i Barnen i Bullerbyn, Lotta på Bråkmakargatan och Madicken mina favoriter. Lindgren beskrev sinnebilden av den mest idylliska julen med stöpta ljus och doft av gran. 

Det finns emellertid också andra och nyare julläsning som jag har fattat tycke för. Den senaste som jag läste är novellen Ditt livs affär av Fredrik Backman. Till skillnad från Lindgrens julsagor är den här inte alls idyllisk och har inte heller särskilt mycket med jul att göra, trots att handlingen utspelar sig i juletid. Däremot har den det sällsynta djupet som jag hittills bara har hittat i ett enda skönlitterärt författarskap, och det är just i Backmans. Sällan har romaner (noveller) berört mig på ett så allmänmänskligt plan som Backmans gör. Så också med den här novellen som utkom 2016 i Helsingborgs Dagblad. I år utkom novellen i bokform. 

Redan med att läsa bokens baksida väcks min nyfikenhet och läslust:

"Ditt livs affär, av författaren till En man som heter Ove, är en magisk liten julhistoria om vad vår tid är värd och vad det vi lämnar efter oss egentligen betyder. Vem skulle du ge ditt liv för, om det inte räckte med att bara dö? Vad skulle du offra, om du visste att ingen skulle minnas det?

Det är natten före julafton. När gryningen kommer är en av oss borta."

Läs den!

Jag har läst novellen via Elib (superbra, gratis tjänst som används av de flesta bibliotek och många skolor/universitet i Finland). Överlag föredrar jag den fysiska boken alla gånger, men en novell och kortare romaner går bra att läsa också på en läsplatta.

Så mörk är natten

Nu är det förbi, kära vänner. Nu närmar vi oss ljusare dagar. Vad hoppfullt det är! Jag tycker att vi nordbor borde ha en ljusfest för att uppmärksamma att de mörkaste månaderna är förbi och att varje dag blir längre och längre, för usch vad mörkret har varit mörkt i år. Men NU svänger det! 

En av Vasas vackraste byggnader i dagens solsken.

Här städar vi upp för julen och har inhandlat de sista klapparna (jag har aldrig varit så sent ute som i år!). Så småningom ska vi styra kosan norrut och fira jul med familj och släkt. Det blev bara ett kort hej idag, men redan imorgon dyker jag upp med lite tips på julläsning!

Vad är ett hem

I ett år har vi kallat oss vasabor, min Samuel och jag. Jag har i ett flertal inlägg redan nostalgiserat, och uttryckt det vemod, som jag så oundvikligen blev offer för då jag lämnade staden som ändå aldrig blev min. 

Till följd av årsdagen har jag under senaste dagarna ofta varit försjunken i tankeresonemang om vad ett hem egentligen är.  Vad är ett hem, egentligen? Förut var det självklart. Min tidigaste barndom i Kanada till trots, kände jag alltid en så naturlig tillhörighet i barndomshemmet. I den idylliska omgivningen och i det gula huset på backen med det skönklingande namnet. 

Med Åbo hade jag en inte helt oproblematisk relation. Och jag knöt väl aldrig riktigt an till staden. Men det hem jag skapade med min Samuel i Åbo var väl, efter allt, ett hem. Här i Vasa har jag ganska naturligt hittat mitt sammanhang på många plan. Jag kan nog konstatera att vår lilla lya här i Vasa känns som ett hem. Så fort jag sätter foten på dörrmattan och hänger av mig kappan hänger jag också av mig alla måsten. Ett hem, för mig, är synonymt med fulkläder och soffchill utan den minsta tillstymmelse till dåligt samvete.

Men vår lya här i Vasa är ändå bara ett hem. Och kanske hela hemligheten är just där. Det är ett hem bland många. Vackert så.