Ett ansikte från det förflutna

Minnet är så märkligt. Vissa saker minns jag med glasklar tydlighet, som exakt vilken glasspinne jag åt när jag satt i den petrolfärgade plastvagnen (som såg ut som en släpvagn) med min bror i Kanada. Jag minns att jag fascinerades över den där trafikljusglasse som jag åt för den var så häftig med de olika färgerna!

Andra gånger hör jag ett namn nämnas som jag inte har hört på länge - fem, tio, femton år, minst! Och jag är tvungen att göra en inre resa i min minneskammare innan jag får en föreställning om vilket ansikte det där namnet hör ihop med.

Det är en märklig upplevelser det där. Att minnas någon som man hade glömt bort. Jag minns till exempel en Heidi, en Mira, en till Heidi och en Emilia från en svunnen tid. Ibland stöter jag på dem, ibland kanske jag gör det utan att jag ens är medveten om det. 

Och jag kan inte låta bli att undra. Tänk om jag också är en sådan människa som ibland dyker upp i någon gammal klasskamrats tankar? Eller om någon vän från förut ser på bilder och råkar se en bild på mig. "Hej vem är det där?", "Ja men det var ju nån Mindy!". Hur häftigt vore inte det?

Under den här senaste veckan har jag haft två möten som med ens har svept med mig till en svunnen tid. På en bråkdel av en sekund, endast en blick på den andre och plötsligt var jag tonåring igen. Häftigt, lite skrämmande men fram för allt fascinerande.

Det fascinerar mig. Minnet.

Bilden ovan är ett minne som jag inte minns. Min bror och jag, påsken 1997 (kanske?). En shoutout till min storebror som i princip gillar vartenda blogginlägg jag skriver! 

Som den ska vara

Den här söndagen har varit precis så där som en söndag ska vara. Inte alls mycket stress och spring, men desto mer lugn och ro. Jag har laddat mina batterier inför nästa vecka samtidigt som jag har skrivit på min avhandling och planerat danslektioner. Inget av mina måsten är egentligen akuta, men avhandlingen är nästan klar och danslektioner är alltid roligt.

Dagens låt: Elisabeth Erhnrooth & Benn "Doubt"
Dagens första tanke: Jag tänker INTE stiga upp nu (då klockan ringer klockan 08)
Dagens kläder: Supersköna merinoull tröjan med adidasbyxor. Snygg kombo!
Dagens frisyr: Hästsvans
Dagens måltider: Samuels goda söndagslunch, vindruvor, paj med sallad.
Dagens längtan: Efter att ha gradun klar och ha mer tid för läsning (och Grey's Anatomy) 
Dagens borde: Inga borden, inga måsten.
Dagens humör: Skönt söndagshumör. Fint uttryckt av duon Korke-aho & Forsström "Jag känner mig flä"
Dagens tanke: Vi människor är så olika. Det som jag gör med avsikten A, kan lätt uppfattas med avsikten B hos dig. Jag kan inte avgöra hur jag uppfattas, men jag kan ju alltid vara medveten om mina egna avsikter. 
 

En söndag som den ska vara. Nu ska jag logga ut från sociala medier och plocka fram min bok. Jag önskar er krafter och motivation till en ny arbetsvecka!

Det som inte andra har

Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet över allt jag har, allt jag är. Min man, mitt jobb, min hälsa, familj, vänner, hem och hus och så mycket mer. Den här tacksamheten är inte nödvändigtvis alltid den sorts genuina och djupa tacksamhet, den sortens tacksamhet som bottnar i en lång tid av avsaknad, och som bara den som verkligen har längtat eller verkligen har förlorat, kan känna. Men det är en tacksam grundhållning till mitt liv, en glädje över att jag i grund och botten har det bra. Så bra.

Emellertid har också jag upplevt saknad. Jag har sett på någon annan; på vad någon annan har eller är, och drabbats av den där akuta klumpen i bröstet av saknad, tomhet, bitterhet, längtan och avund. Idag händer det mer sällan än förut, men redan det att jag har upplevt en del av hur mörkt saknadens mörker är, och hur djupt det avgrundsdjupa hålet av avund är, gör att jag har en inte helt oproblematisk relation till tacksamhet idag. Och kanske det här är helt naturligt. För jag tror att den som har saknat kan känna igen saknaden i andra. Den som har sett på någon annans liv med saknad i blicken, kan också känna igen den här saknaden när andras blickar.

Sociala medier gör inte tillvaron lättare för den som saknar. Se min pojkvän, min bil, mina smycken, min kropp, mina barn, mitt hem, mitt bröllop, min resa, min, mitt och mina. Till och med den som inte går hand i hand med saknaden, kan vid åsynen av andras (till synes) flådiga liv känna en otillräcklighet över det egna livet. Men ännu värre då för den, som lever med kronisk saknad. Det är en sak när tacksamhet upplevs i det stilla sinnet, men en helt annan när det tutas ut i offentligheten.

Och vetskapen om hur outhärdlig den här bitande saknaden kan vara, gör mig kluven inför min egna tacksamhet, och framför allt mitt offentliga uttryck av tacksamhet. Å ena sidan är jag glad för allt jag har och är, och jag vill dela den här glädjen. Å andra sidan är mitt hjärta hos dem som inte har, som inte är. Det här dubbla perspektivet gör mig minst sagt tudelad. När jag öppet har visat och uttryckt min glädje och tacksamhet, har det aldrig varit utan att ägna en tanke åt den som inte kan dela de här känslorna med mig.

Det är ett ohållbart levnadssätt i längden; att jag skulle förminska och begränsa min egna tacksamhet för att andra kanske saknar det som jag har. I så fall skulle jag inte kunna krama min man, äta en enda måltid eller över huvud taget vakna upp en enda dag i detta land, utan dåligt samvete. Samtidigt vill jag inte göra ont värre för den som snart knäcks av det nattsvarta, avgrundsdjupa.

De här tankarna är ännu halvtänkta. Och de frågor som de här tankarna väcker i mig har jag inget svar på. Därför har jag nu en genuin undran, som jag önskar dela med dig kära läsare. Känner du igen dig i det här? Låter det alldeles orimligt? Vad har du för tankar om offentlig tacksamhet?

Vi gjorde det

En stor fördel med att jobba heltid är den alltid lika härliga fredagsglädjen. Den var svunnen ett tag i och med att jag aldrig hade föreläsningar på fredagar (seriöst! Jag hade kanske 3 fredagsföreläsningar under 4,5 års tid!). I Åbo fanns däremot ett härligt fredagscafé-koncept vid namn coffee and cake, och med den infann sig alltid fredagsglädjen trots frånvaron av studier på fredagar.

(Förlåt alla ni som jobbar helger och skift, men ni själva vet glädjen över att ha två dagar ledigt i sträck!)

Jag gläds också idag åt att dagarna blir längre och längre hela tiden. Jag märker det speciellt väl nu när jag slutar samma tid varje dag, och jag har noterat att det är lite ljusare för varje dag. Underbart!

Med den här bilden önskar jag dig en riktigt skön fredag, och ett skönt veckoslut, oavsett om det går i ledighetens eller arbetets tecken!

Förlängd familj

Här i Vasa har jag en enda blodsbandsrelation i och med att min bror bor här. I övrigt består mitt människonätverk här i Vasa av vänner. Under min vasatid har jag fått många nya bekantskaper, men i Vasa har jag många människor som jag har känt en stor del av mitt liv. Det är härligt att ha gemenskap, och jag har noterat att jag i många avseenden tänker på mina vasavänner (och andra vänner!) som min förlängda familj. 

Det finns få saker som är lika skönt som när några vasavänner skickar ett: "Hej vill ni komma på kaffe?" en söndagkväll, och du vet att de är minst lika trötta och "slaka" (ett fint dialektalt ord för en positiv typ av lathet, chillhet) som du själv.

Det finns få saker som är behagligare att umgås med människor som är anspråkslösa och har en låg tröskel till umgänge. Inget uppstädat, piffat och fixat. Adidasbyxor och ullsockor, snustorra pepparkakor (från vilken jul är de här?) och en liten kaffekopp är nog, alltid nog. Eller att alldeles spontant skicka ett "Kommer nån på en promenad!" då jag inte törs gå ut i mörkret själv.

Det finns få saker som är tryggare att veta, att någon alltid hjälper till om bilen har pajat, benet har brutits eller du behöver akut skjuts till tåget. Ett samtal är allt som behövs. I'll be there for you.

Det sägs att TV-serien Vänner (Friends, alltså) revolutionerade synen på familjen, när den kom på 90-talet. I så många avseenden kan jag hålla med om det. Utan att förminska familjens roll kan jag ändå konstatera att jag har en härlig, förlängd familj i mina vänner. Både nära, i Vasa, och fjärran, i Stockholm, Helsingfors, Karleby, Kalajoki etc. etc. Ni är bäst ❤

Det autentiska mötet

Jag hör det hända hela tiden; i intervjuer, i radion och överallt där mänsklig interaktion äger rum. Jag gör det själv ibland, och blir lika irriterad på mig själv varenda gång. Det jag talar om: att ställa en fråga till en annan person, bara för att själv få besvara den. Låt oss för enkelhetens skull kalla det här för själviska frågor.

Lärare gör det här väldigt ofta; tanken är väl att ett påstående får en mer pedagogisk natur om den klär sig i en frågedräkt. Och tanken är ju god och det är tanken som räknas och så vidare, och så vidare. Men hur ofta är inte hela grejen med lärarens fråga, att till syvende och sist få besvara den själv och på så sätt leverera det "rätta" svaret. Hur ofta lyssnar läraren in vad eleven faktiskt säger? Eller ännu hellre; tillåter det att skaka om ens egen uppfattning, om det vill sig.

Två av mina fina vänner på vandringsutflykt hösten 2017. 

Jag bekymrar mig för vad det här, att ställa själviska frågor, gör med det autentiska mötet. Om jag ställer en fråga av dig, bara för att jag själv vill besvara den - vad händer med det genuina åsiktsutbytet? 

Hur går det med mitt lyssnande, om jag bara väntar på att du ska vara färdig, så att jag ska få dra mitt eget resonemang? När får det uppriktiga intresset för vad du har att säga, rum och plats i min självupptagna tillvaro?

Min kloka far har lärt mig hur viktigt det är att ge den andre rum att prata. För att göra det här bör vi skapa en fysisk och mental miljö, som visar att det finns ett sådant rum just här, just nu. Ett sätt att göra det på är att ställa de där genuina frågorna av intresse. Hur har du det? Vad tycker du om det här? 

Inte för att vi ivrigt vill att den andre ska ställa samma fråga i gengäld, utan för att vi vill skapa kontakt och dela liv. Vi vill ge rum för det autentiska mötet.

På samma lag

Det finns mycket som kan sägas om honom.

Som till exempel att han har ett rättvisepatos utan like. Att han kan få vem som helst att skratta. Att han har den förunderliga förmågan att bli bästa polare med i princip vem som helst. Och, det här bör nämnas nu när vi pratar om allt som kan sägas om honom, han gör världens godaste scrambled eggs (!). 

Det jag har kommit att uppskatta mycket, mera, mest - speciellt under de här senaste veckornas nyorientering med jobb och ett nytt skede i livet - är ändå hans laganda. Han har ett sådant spelöga för behoven och vem som rimligtvis kan åtgärda dem. Han ser inte till sitt bästa, utan ser till vårt bästa. Osjälviskt och tjänande.

Du och jag, på samma lag.

Bild från mars 2017. 

Jag påminner mig själv

Jag vill gärna se mig själv som en morgonmänniska. Inte så mycket för att jag är pigg om morgnarna, utan för att jag gillar att stiga upp tidigt på morgonen för att få mycket gjort. Jag är inte så produktiv om kvällarna, utan föredrar att ägna kvällarna åt sådant som jag njuter av; litteratur, musik, en bok, ett serieavsnitt, dans etc. etc.

På grund av att jag gärna ser mig som en morgonmänniska är jag alltid lika förvånad över hur tungt det är att lämna sängens sötma för att ta itu med dagen som är.

Och de här vintermånaderna är sega. Det är de.

För mig blir det därför extra viktigt under de här månaderna, att ständigt påminna mig själv om allt jag har att vara tacksam för. Inte på ett tvångsmässigt och måstemåste-sätt, men för att inte bli modlös inför vintermörkret ute och dess effekter på psyket inne. Så varje morgon när jag cyklar till jobbet brukar jag för mig själv nämna och tacka för allt jag har att vara glad för just idag. 

Och det är allt från väldigt små saker, som att favoritmaten serveras till lunch just idag. Eller att jag kan se fram emot kvällsläsningstid med en superb bok. Det är också större saker jag tackar för, när jag ömsom trampar, ömsom stretar mig fram beroende på väderförhållanden. Jag tackar för alla människor jag har i mitt liv, för att jag har ett jobb som intellektuellt utmanar och pushar mig. För att jag har mycket och mer än nog. 

Och plötsligt får den mörka vinterdagen lite mera ljus. 

Stadd i utveckling

Jag skulle lika gärna ha kunnat studera journalistik. Det var faktiskt mitt andrahandsval. Jag skulle också ha kunnat valt att gå språk och ekonomi-linjen, det var inte alls otänkbart. Jag skulle lika gärna ha kunnat studera enbart svenska och litteratur, och göra det till ett självändamål. Men nu valde jag att studera till modersmålslärare, eller svensklärare, som det heter i Sverige. Och jag har funderat på varför valet föll på just lärarskap. Vad är det med det som fascinerar och förundrar mig?

För ett år sedan, under den intensivaste tiden under hela min studietid, utforskade jag lärarskapet på ett sätt som jag aldrig hade gjort förut. Och jag insåg precis varför jag fascineras av lärarskapet, och varför jag nu i mitt jobb nyfiket och hungrigt får lära mig ännu mer, ännu mer. 

Jag fascineras över hur lärarskapet är stadd i utveckling. Hur jag som lärare har möjligheten att förändras och förbättras hela tiden. Om ett nytt upplägg inte alls fungerar, får jag fundera hur jag kan förverkliga det genom att göra det på ett annat sätt - kanske redan följande dag med en annan klass. Jag dras till det dynamiska, det föränderliga och den ständiga utvecklingen. 

Det bästa av allt är att jag får kombinera lärarskapet med ett ämne som jag brinner för - språk och litteratur. Just nu jobbar jag inom forskning inom just det här området, och det är så fascinerande att se vad som är på gång inom fältet. Att jag dessutom får vara delaktig på ett litet hörn är ett sant privilegium. Woah. 

Allt som behövs

Dansterminen börjar snart igen, och jag går i koreografitankar mest hela tiden. Att skapa är en kamp. bland går det så smärtfritt, allting bara faller på sin plats utan motstånd. Andra gånger är det lika motigt som då jag i lågstadiet cyklade hem med en övertung väska, motvind, hår som blåser i ögonen (och munnen och näsan), regnet piskar en i ansiktet och gör låren iskalla. Ungefär så.

Och då säger han "Ta en paus!". 

Och efter lite motstånd gör jag det. Mot min vilja. För jag vill ju helst bara få det undan, få det gjort. Envis som jag är. Men jag stänger av datorn, tar en dusch och pysslar med lite annat i hemmet och då plötsligt lossnar det. Jag kommer på vilken låt jag vill använda, och omedelbart ser jag några rörelser som passar perfekt till låten. 

För ibland är allt som behövs en paus. Inte bara i konstnärligt skapande, utan också i livet i stort. En paus kan behövas när det är motigt. När man har kört fast. När man bara upprepar samma saker om och om igen, och har brist på originella idéer. När man inte är produktiv men i all envishet inte kan sluta.

Ta en paus. Ta en kort promenad. Baka. Duscha. Vad som helst. För ibland är allt som behövs en liten, liten paus.