Det som fortfarande håller

Jag bekänner att jag gärna vill tro det bästa om världen och mina medmänniskor. Och ja, under min förhållandevis korta livstid har jag fått höra att jag kan vara en aning naiv. Men jag måste säga att jag mycket hellre är på gränsen till naiv än en fullblodad cyniker. För jag vill ju så gärna tro att ingen tar min dator om jag lämnar den framme i biblioteket, och jag vill leva i en värld där man kan göra det! Den här egenskapen, att envist vilja tro gott, anser jag att i grund och botten är en fin egenskap. Det är bara det att den omvärld som vi lever i inte alltid handskas med fina egenskaper på ett vördnadsfullt sätt. Fastän jag vill tro det.

Att leva i tron på att människan och världen är god, ger en väldigt få motiv att ifrågasätta människans verksamhet, eller över huvud taget den verklighet vi lever i. Och att ifrågasätta något var för mig, under en väldigt lång, tid synonymt med att tvivla och att misstro. Jag ansåg att mitt ifrågasättande av dig berättar mera om mig och min pessimistiska syn på tillvaron, än vad det gör om dig eller om verkligheten.

Men uppfattningen om att omvärlden och medmänniskorna är alltigenom goda har ändå en nattsvart avigsida. Och den har jag, och alldeles för många andra med mig, fått uppleva på nära håll. Verkligheten har en tendens att hinna ikapp oss vare sig vi vill det eller inte. Och insikten om hur saker och ting verkligen förhåller sig, kan vara oerhört smärtsamt för att inte säga chockerande, för den som har levt i tron på det goda, och det goda allena.

Foto av syster Ebba

Idag vågar jag förhålla mig mycket mera kritiskt till vad jag hör, ser och tror på. Men jag tycker mig ändå inte ha blivit mer känslomässigt kall eller hjärtlös för det. Tvärtom tror jag att med lite mer skyddsmurar, tjockare skinn på näsan och mycket mera livserfarenhet kan hänge mig än mer åt det som faktiskt är äkta. 

Mitt livs viktigaste insikt är att allt ska tålas att ifrågasättas. Det som skyr dagsljus och inte tåls att ifrågasättas är sällan det som håller. 

Men också: det som verkligen har blivit ifrågasatt och utsatt för kritisk granskning, och som har gått igenom eld och vatten och som fortfarande håller.

Det är värt att bevara. Hårt.

Här har du mig igen

Var jag har hållit hus?

undrar ni kanske inte, men likväl tänkte jag tänkte jag besvara er icke-fråga. 

Jo vet ni; alldeles oförhappandes fick jag sportlov och lika oförhappandes åkte jag på skidsemester till Vuokatti. Det stället har kommit att bli en favorit för mig då det är lagom långt borta och lagom stort för den här småstadstjejen att ta in.

Jag har firat min storebrors examen, lärt mig att åka på railen med snowboarden och planerat koreografier till barndansgrupperna. Jag har också skickat in min avhandling till inbindning så nästa vecka hämtar jag ut en pinfärsk nytryckt avhandling med mitt namn på. Den kan ni läsa om ni har vägarna förbi Åbo Akademis bibliotek i Åbo. Och om ni beställer den på förhand. Och om ni är intresserade av kritisk diskursanalys och flyktingsituationen och biståndsorganisationer och språkvetenskap. Och det är ni ju, hoppas jag!

Så det har varit en del på gång men jag hoppas att ni inte missunnar mig en lite ofrivillig bloggpaus. Det är när jag inte hörs här som en stor del av den tankeverksamhet, som i förlängningen leder till mina blogginlägg, äger rum. Det är när jag är ute i "världen" och samverkar med människor och tar in nya intryck som jag slås av de, för mig, viktigaste insikterna. Och det är ju alltid bäst att träffa en vän när man inte har setts eller hörts på ett tag, och när man tycks ha oändligt mycket att prata om, eller hur?

Så, kära vän, nu hörs vi ju! Jag hoppas att du har det bra! 

Vintermindy fångad av bästa fotografsyster Ebba.

Gå inte förbi

Jag blir förargad, bedrövad men mest bara ledsen över att läsa om hur människor bara skyndade förbi Elisa som låg på affärsgolvet till följd av att hon hade halkat. Hon hade skadat knäet ordentligt (knäskålen var ur led) och hon låg i uppenbara plågor. Hon säger att det hade tagit en god stund innan någon reagerade på hennes rop på hjälp. Och då var det en man lite längre bort som höll på att packa sina varor i kassan som agerade på hennes rop. Och han lovade att stanna vid hennes sida tills ambulanspersonalen kom. Både Elisa och mannen var bestörta över att medmänniskornas bara hade ignorerat hennes rop på hjälp.

Jag tror att vi vill tro det bästa om oss själva. Jag tror att vi vill tro att vi minsann skulle stå upp för det goda då det behövs. Vi vill tro att vi helt säkert skulle ha agerat heroiskt ifall vi, eller någon annan, var utsatt för fara. Att vi definitivt skulle ha stigit i skottzonen, tacklat förövaren eller i allmänhet uppvisat en sällan skådad civilkurage om och då det skulle krävas. Jag tror att de flesta tror det om sig själva, eller i alla fall vill tro det om sig själva. Jag vet att jag tror det om mig själv. 

Och därför känner jag en kollektiv skam över människorna som bara går förbi. Som är alldeles för hungriga, alldeles för trötta, har alldeles för bråttom och är alldeles för fulla av dåliga ursäkter. Det är lätt för oss som, inte var på plats då olyckan inträffade, att peka finger och tänka ”Ja men om jag hade varit där då så ..!”. Men om vi är helt ärliga och stiger ner från vår piedestal kanske vi nås av insikten att det lika bra hade kunnat vara jag eller du som hade skyndat förbi, vänt bort blicken eller bara valt att inte göra något. Och för det skäms jag.

Och mina tankar går till den här mannen som faktiskt kom till undsättning. Jag undrar om han tvekade. Jag undrar om han vägde för- och nackdelar för sig själv förrän han gick fram till Elisa. Och jag tänker på något så banalt som varorna som han var ifärd med att packa i handelskassarna; glassen som smältade, grädden som surnade och tulpanerna som frös tills de slokade. Men ändå.

Utan att försvara utan snarare kanske för att försöka förstå människorna som gick förbi, vill jag tro att det kan bero på en sorts förvåning. Vi som inte är vana att se sjukdom och kroppsliga skador i vardagen reagerar inte sällan med obehag, rädsla eller kanske till och med chock när vi väl gör det. Flyktinstinkterna slår in och vi flyr det som vi inte kan hantera. Det kan också bero på ett bristande förtroende på den egna förmågan att hjälpa. För den finländska ödmjukheten är ofta synonymt med ett slags mindervärdeskomplex. En slags ”vem är jag att hjälpa?”-mentalitet. Vi tänker att vi inte har kunskaper i akutvård, att vårt första hjälpen-kort som vi tog i gymnasiet har gått ut för länge sen och att vi säkert skulle göra mer skada än nytta.

Men det viktigaste är ju inte hur väl vi hjälper. Det viktigaste är ju ändå att vi hjälper.

På bemärkelsedagen

Min storebror är född den 29 februari. Det innebär att han firar sin födelsedag - på den rätta dagen - vart fjärde år. Det har ju jag och mina småsyskon också sett som en ypperlig orsak till att reta honom och säga att han bara är fyra år då han fyllde sexton, eller fem då han fyllde tjugo. I år blir han alltså 6,5 år!

Mitt tidigaste minne av Max är att vi, då vi hade flyttat tillbaka till Finland, blev uppmuntrade av mamma att cykla över till grannen för att stifta bekantskap med grannbarnen. Jag minns att jag var blyg och nervös, men jag hade ju brorsan med, så det gick bra.

Max är en storebror av helt rätt kaliber. En lagom blandning broderlig omsorg och broderlig retsamhet. Han har hjärtat på rätt ställe, och jag minns speciellt då han som sexåring på rödsömarknaden hade köpt ett ett leksakshus med tillhörande familj, möbler - ja till och med bilstall och bil - och gav det till mig! Han hade till och med betalat det med egna pengar! Det är också Max som lärde mig offside regeln i fotboll, som tränade mig i att skjuta med vänsterfot, som lärde mig att kasta basaball på rätt sätt och klara av att räkna division med bråk.

Jag tänker ofta på alla de snölekar som vi lekte i snöhögarna. Alla utklädningsprocedurer vi hade och musikaler vi framförde. Alla fotbollsmatcher, handbollsmatcher, rinkbandymatcher och what not-matcher som vi har spelat. De totalt tusentals kilometer vi har cyklat från och till skolan, grannhuset eller bara runt i byn. Och Max som aldrig cyklade undan mig fastän hans cykel var mycket större och han egentligen kunde cykla mycket snabbare än jag.

Efter flera år på olika orter har jag nu förmånen att bo i samma stad som Max och hans fina fru Linn! Han är en nyutbildad och pinfärsk läkare, han är rasande intelligent, har sylvass humor och är otroligt musikalisk. Han är också en man av många oväntade talanger; en gång hade han komponerat ett körstycke till ett spex och inte sällan målar han modellbilar med kirurghänders precision. Ja, han är verkligen en multitalang och jag måste ju bara få uttrycka vilken stolt lillasyster jag är!

Världens bästa storebror, grattis på födelsedagen! Dagen till ära en walk down memory lane:

 ”My doll said something funny”. Supernaturliga flin since 1998.

Max som Batman och jag som hans sidekick Krullhår.

Bild från 1996. Jag minns att jag avskydde den där klänningen, men den är ju jättesöt! Jag storgillar Max flin! 

Den där gången vi var uppstädade och skulle fotograferas. Trots, tårar och envishet men till sist var vi båda fina på bild!

Mys eller stryk? Från 1996 kanske?

 ???

 🖤

Det mest missförstådda

Det tog mig 22 år att förstå mig på en väldigt väsentlig och stor del av mig själv. I tjugotvå år trodde jag att jag var en mycket utåtriktad och extrovert person, en person som riktigt blommar ut och lever upp i situationer där jag får mingla loss med en drös med människor. Och bara för att jag själv trodde det så levde jag därefter. Jag tänkte att jag ju måste vara en extrovert då jag är van och orädd att stå på scen och uppträda, jag är inte blyg och jag är rent av ganska duktig på att lära känna nya människor. Jag kan vara ganska ofinländsk i den meningen, om du låter mig stereotypisera och generalisera lite.

Så jag begrep inte varför jag så starkt drog mig för att göra telefonsamtal, eller varför jag blev alldeles orimligt trött efter en kväll med många människor. Jag tyckte jag var bortom märklig när jag på större tillställningar kände ett behov av att låsa in mig på toaletten och vistas där mycket längre än behövligt, bara för att få uppleva lugnet och tystnaden. Jag trodde ju så stenhårt på att jag var extrovert och därför kunde jag inte förklara eller förstå mitt beteende, då jag dittills hade beskrivit mig själv i extrovertiska termer. Jag hade missförstått mig själv på ett väldigt grundläggande plan och det ledde till stor förvirring och frustration.

Tills jag snubblade över begreppet introversion. Begreppet hade jag förvisso hört i psykologikurserna i gymnasiet, men det hade aldrig haft personlig relevans för mig och hade därmed inte heller fastnat. Introversion var ett begrepp som hade klingat så negativt i mina öron under hela min livsstid. Jag, introvert? Aldrig! Jag hade alltid tänkt att introverta personer är sådana som inte syns, inte hörs, som går längs med väggarna, aldrig tittar andra människor i ögonen och har noll koll på det sociala samspelet. Och jag som ofta hörs under klassrumsdiskussioner, älskar dramaövningar och har vunnit en vältalighetstävling.

Men ju mer jag läste om introversion desto mer var jag tvungen att omvärdera min uppfattning av begreppet, och fram för allt min uppfattning av mig själv.

Foto & redigering: Ebba Åström

Precis som med alla personlighets- och karaktärsdrag tycker jag det är viktigt att inte definiera sig utifrån en egenskap eller ett enda drag. Jag tror att vi människor är alldeles för mångfacetterade för att kategoriseras utifrån en enda bestämd kategori. Men när jag förstod att jag har drag av introversion blev allting plötsligt mer begripligt. Den frustration och det självförakt, som min okunskap om mig själv hade gett upphov till, lättade och försvann när jag plötsligt kunde förstå mig själv utifrån nya termer. Jag var inte längre ett märkligt undantag till normen utan jag var... jag. På mina egna, fullkomligt legitima villkor.

Och sån här är jag: Jag njuter av att sträckläsa, jag har inget emot mitt eget sällskap och jag blir lite överstimulerad av mycket ljud och mycket folk. Det betyder inte att jag inte kan eller tycker om att umgås med människor, men det betyder att jag behöver ladda upp ordentligt innan, och landa i mig själv en tid efter. Jag kräver i allmänhet väldigt lite underhållning för att vara tillfreds, jag är duktig på att avläsa sociala situationer och jag är inte så dålig på att småprata heller. Men jag behöver mitt lugn och min ro för att orka och fungera.

Jag tror att introversion är ett väldigt missförstått karaktärsdrag då det inte sällan används synonymt med social inkompetens och enstörighet. Jag tror också att många fler människor därute är introverta utan att de vet om det, för extroversion tycks vara normen och det eftersträvansvärda.

Introversion, så som jag har uppfattat det, innebär inte att vara "osocial" utan det handlar snarare om på vilket sätt man laddar batterierna. Och där måste var och en hitta sitt eget sätt.

Tacksam för det tråkiga

Den här helgen hade jag avskytt för några år sen. För den här helgen har varit... inte händelselös men absolut inte händelserik. Jag har förvisso dragit ett danspass och umgåtts med vänner. Men utöver det har jag inte gjort något nämnvärt och instagrampublicerbart. 

Jag har vaknat 6:57 för att se på skidåkning. Jag har legat på soffan och busat med en katt, ända tills ifrågavarande katt beslöt sig för att ta en liten tupplur vilket smittade av sig. Och blev en timmes spontanlur mitt på dagen. Jag har traskat på isen och vattnat blommor. Hängt upp tvätt och ätit Fazers blå.

Fjortonåriga Mindy skulle ha förgått av tristess.
Men tjugofyraåriga Mindy njuter ut i fingerspetsarna.

Foto & redigering: Ebba Åström

Den som förstår tidsbrist och jäkt förstår att uppskatta lugn och tristess.

Så idag är jag tacksam för det stillsamt tråkiga. 

Bästa möjliga sätt

Den här lördagen har börjat på bästa möjliga vis med guld i skidåkning åt Finland och bästa Iivo! Därutöver har vi idag haft privilegiet att vakna av en spinnande bomullsboll till fadderkatt, som älskar att mysa trots att det görs på hennes villkor. Låt mig presentera min bror och brorfrus ragdoll Misty:

Idag är också dagen då jag sparar min avhandling i pdf-version, vilket innebär att inga fler ändringar görs längre utan det är bara att binda in. Galet. Vad göra med all ledig tid som kommer att uppstå!? Oh the books I will read!

Idag är jag också sugen på att testa något recept ur den ljuvliga och bildsköna receptboken Mickes söta som jag fick i födelsedagsgåva. Jag älskar böcker av den här kalibern. Rediga och ordentliga böcker med tjocka sidor och robusta pärmar. Den kommer att passa perfekt på kökshyllan som vi inte har!

Jag vill önska er en alldeles underbar lördag
och ett skönt sportlov åt alla sportlovsfirare!

Sånt jag inte saknar

Det finns mycket från mina tonår som jag kan sakna ibland. Inte minst hur sorglöst livet var, hur mitt största dilemma var vilken outfit jag skulle ha på julfesten eller vilka dagar jag ska tvätta håret (okej that struggle is still real). Jag vill ändå inte alls förminska de faktiska och verkliga dilemman och utmaningar det innebär att vara tonåring. Jag tror att oavsett vilken generation man hör till, eller vilka förhållanden man växer upp i, innebär växandet alltid växtkramp och tonårstiden innefattar nästan alltid utmaningar. 

Men om jag då talar utifrån min egen synvinkel, kan jag konstatera att min tidiga tonårstid var förhållandevis sorglös. Och i den här sorglösa tonårstiden finns det mycket som jag verkligen inte saknar.

Som oförmågan att ta emot komplimanger. En tråkig och onödig kultur som jag växte upp med, och som jag misstänker fortfarande är aktuell, är att genast skjuta ifrån sig alla komplimanger. Det här är rentav oförskämt tycker jag, att besvara någons uppmuntrande ord med ett nekande och förnekande. Jag minns ganska precis på dagen då jag beslöt att jag "från och med nu bara ska börja tacka för komplimanger", och inte mera avslå dem. 

En annan sak som jag skrev om i ett tidigare inlägg är den ambivalens som mina relationer präglades av under tidig tonårstid. Det finns en finsk bok som tydligt beskriver det här: Tule lähelle, mene pois (Kom närmare, gå bort). Ambivalensen och jag gillar inte varandra så lyckligtvis var det här en övergående fas för mig.

Bild från 2006? De skamlösa och väldigt mycket krångligare selfiernas tid! Frontface kamera har inte alltid funnits, ska ni veta! Selfie-tagandet på början a 2000-talet var en konstform och vetenskap.

Brist på mobilitet är något jag verkligen inte saknar. Att växa upp på landet är härligt och något jag skulle vilja unna alla. Men är man ung och äventyrslusten är avståndet till den pulserande staden väldigt långt om man inte har körkort eller bil. Många är de kilometrar jag har nött med min tonårscykel. Idag är min mobilitet en frihet som jag ofta tar för given, att kunna gå och komma som jag vill. Den friheten var en avlägsen dröm i mina tonår.

Friheten inom gränser. Den här går lite in i den tidigare punkten. Men jag konstaterade, för inte alls många veckor sedan, att det är galet skönt att som vuxen kunna göra handling av sina tankar. En söndagkväll blev Samuel och jag sugna på våfflor med varmrökt lax, och fem minuter senare satt vi i bilen på väg till affären för att handla ingredienser. Visst kunde jag också som tonåring göra verklighet av sådana här drömmar, men det krävde förstås samarbetsvilliga familjemedlemmar med körkort och pengar. 

Men för att balansera det här. Jag kan verkligen sakna den ungdomsverksamhet i församlingen som jag växte upp i, att vara omringad av syskon att hitta på bus med, att i praktiken bo i skogen och att få uppleva den helsköna fredagsfiilisen efter en skolvecka (den var magisk!). 

Trevligt veckoslut åt er fina! ❤

Inte en dag

Det blir mest ett snabbt hej mellan första och andra jobbet. En riktigt kort pratstund vid köksbordet med en rykande kopp kaffe. På föredragslistan till stor del praktiska ärenden, som göromålen i hemmet eller vad som bör skrivas på inköpslistan. Men vi har också blivit bättre på att nå de djupa nivåerna i samtalet tidigt. Det är ett måste när tiden är en bristvara.

Och de här små stunderna är en sådan källa till ork och kraft. Att medvetet blunda för allt stök och sitta ner, om så bara för femton minuter, för att vara närvarande med och för varandra är så vardagsvackert.

Det går inte en dag utan att jag är tacksam för dig. Min bästa bei.

Kanske mer äkta

Jag är en känslomänniska.

Och med den här högst ovetenskapliga termen menar jag att jag till stor del upplever och lever livet genom känslointryck och -uttryck. En känslomänniska är jag och det är inget jag vill sticka under stol med (who am I kidding - jag skulle inte kunna det fastän jag skulle vilja). Jag tror att jag alltid har varit en känslomänniska, men bara i drygt en femtedel av mitt liv har jag vågat bejaka också den här sidan i mig; den här kanske mer oberäkneliga, stormiga, starksköra delen av min karaktär som jag länge försökt hålla tillbaka.

Jag var en kämpe på att hålla tillbaka tårar, tämja min ilska och förtränga min ångest. Man behöver inte ha en examen i beteendevetenskaper för att veta att det här i längden inte är en hållbar livsstil. Och inte alls en rolig sådan heller.

Jag tror att jag, och sådana som fungerar på samma sätt som jag gör, sorgligt nog ofta måste nå botten förrän insikten om att en förändring måste ske slår en. För det går och det går och det går. Och sen går det inte längre.

Idag är jag kanske mer... äkta, än förut. Förut var jag idel glädje och optimism, vilket förstås var en egenskap som uppskattades av andra. Men jag upplevde att det krävdes av mig, att det var det enda rumsrena och godkända.

Idag är jag fortfarande optimist men jag är mycket annat också. Men det jag är, är jag äkta. Oftast, i alla fall. Och det är kanske det viktigaste.