Livet i mig

Jag känner livet i mig.

Något händer när världen runt mig väcks till liv efter att ha legat i långvarig dvala. När gräset på vår gård inte bara är utan ständigt blir, när häcken knoppar och fåglarna kvittrar ikapp med varandra.

Jag får ny energi, jag vill klä mig i glada färger och ta mig på läppstift när jag är hemma för jag känner livet i mig.

Jag blir lite nykär, jag börjar planera nya projekt, jag är pigg tidigt om morgnarna och säckar inte ihop om kvällarna.

Livet återvänder, har jag romantiskt uttryckt ett flertal gånger under den senaste veckan.

Livet återvänder hör ni? Ser ni det?

PS. Nu har jag startat en bokprofil på instagram kopplat till min blogg. Kolla in mindyjoysbokhylla på instagram!

En känsla, en dröm

Det är alltid den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Så är det alltid för mig när jag upplever den, känslan av en dröm som plötsligt kommer nära, nära inpå. Känslan när en dröm blir fysiskt påtaglig och fullt möjlig att gå i uppfyllelse.

Varje dag är jag tacksam över att så många av de drömmar jag hade som barn är min verklighet idag.

Jag kan inte ens säga att jag har jobbat jättehårt för att vara där jag är idag. Mycket har bara… hänt mig.

Jag har snubblat in på olika områden, träffat rätt människor vid rätt tidpunkt och kanske visat framfötterna, om ens en liten tå, när mitt inre bara har velat gömma sig och låsa dörren om mitt mest sårbara.

Varje dag är jag tacksam över att få vara där jag är idag.

Och varje gång jag blir påmind om en dröm som ännu inte är min vardagsverklighet är det den kittlande känslan som föregår den konkreta tanken.

Idag kittlade det i min kropp.
Jag blev varse om en dröm som jag hade låtit slumra för ett tag.

Men nu vaknade den.

Fräknar och favoritklänningen. Bild från sommaren 2019.

Optimisten ljuder i mig

Jag tycker ändå att det är fint att min coronatillvaro har varit en förvisso fluktuerande men ändå stadigt uppåtstigande kurva.

Jag har gått från missmod och till hopp, och nu när restriktionerna kanske så småningom börjar lätta i vårt land befinner jag mig inte alls i det tillstånd av genomtörstig ökenvandrare som jag trodde att jag skulle känna vid undantagstillståndets slut.

Nej jag känner mig snarare hoppfull och förtröstansfull.

Det kan bara bli bättre, ljuder den eviga optimisten i mig. Visst finns det andra, mer tveksamma röster men nu väljer jag tvärt att ty mig till optimisten.

Vilken röst ljuder i dig? Och än viktigare: vilken lyssnar du på?

Inte alls jag men en annan optimistisk röst i mitt liv, min Samuel.

Rutiner

I en handvändning omkullkastades de arbetsrutiner som jag hade mejslat fram under några år i arbetslivet.

Att gå från att jobba hemifrån kanske en dag varannan vecka, till att jobba hemifrån alla dagar alla veckor, gjorde onekligen att mina rutiner tappade fotfäste.

Och jag kämpade, under de första veckorna.

Jag inte bara kämpade med själva innehållet i den avhandling jag skriver, utan jag kämpade också med arbetets ramar (tider, platser, strukturer).

Nu har jag äntligen hittat en rutin som gör att jag inte bara gör mitt jobb utan också gör det med stor glädje och passion.

Min hemlighet?

Min morgon idag. Artikelläsning, veckoplanering och kaffeintag. Och vackra blommor.

För mig handlar det om att stiga upp tidigt tidigt och koka en panna kaffe.

Sedan sitter jag först en timme i min sköna morgonrock och läser en artikel medan jag vaknar i takt med att innehållet kaffekoppen töms.

Därefter planerar jag min dag och sen börjar jag på med läsa, skriva, söka, analysera. Och ta regelbundna pauser.

Vid lunch tar jag en kort promenad runt kvarteret för att fräscha upp hjärnan.

Möten och aktiviteter som kräver mindre kognitiv belastning försöker jag alltid boka in efter lunch. Detta på grund av att jag helt enkelt inte kan koncentrera mig lika bra efter maten.

Det är så viktigt med rutiner som fungerar för en. Det är lätt att tro att det finns ett givet mönster (08-16, mån-fre) som vi bör passa oss efter men i verkligheten kanske vår kropp och hjärna har ett helt annat mönster.

Alla har inte möjlighet att ändra på arbetets ramar, men kanske arbetets innehåll eller hur man bygger upp sin dag.

Har du hittat rutiner som fungerar för dig?
Hur ser dina rutiner ut?

Utvilad

Jag är en sådan person som ständigt balanserar mellan program, evenemang, människomöten å ena sidan och mitt eviga behov efter tystnad, lugn och vila å andra sidan.

Mitt säkraste tecken på att jag är utvilad är att jag är uttråkad.

I det skede som jag har läst böcker, tagit några promenader, sovit mina tupplurar, sett något serieavsnitt på Netflix och ändå har tid över vet jag med säkerhet att jag är utvilad och redo för nästa veckas arbete.

Och hur lämpligt är det väl inte att känna det tidigt under en söndagkväll.

Jag är redo, taggad och ivrig att ta mig an nästa vecka.

Här skickar jag över detta till dig också, med önskan om att du får en riktigt fin vecka oavsett var du är på jorden och i livet.

Mycket av den här varan (e-bok och kaffe) på sistone.

Enkelheten

Det är första maj och vi har firat dagen under stillsamma former.

God mat, trevligt sällskap, lite spel, mycket skratt.

Enkelt, vackert.

Om det är något dessa coronadagar lär mig är det konsten att glädjas över det lilla.

I flera års tid har jag strävat efter det, mediterat över det, reflekterat, skrivit och sökt den plats i min själ som nöjer sig med att bara vara. Jag längtar efter att kunna omvandla små, små ljusglimtar till höjdpunkter i livet.

Nu om någonsin sätts min strävan efter att nöja mig med mindre på prov.

Och jag har funnit att glädje de senaste veckorna kan vara ett meddelande från en vän, att se min favoritfrukt på nedsatt pris i affären eller att få bjuda mina syskon på mat.

Ljusglimt i coronavardagen: lugnet, myset, det kravlösa.

Jag tror många andra människor har liknande upplevelser.

Jag hoppas att den här känslan av tacksamhet över sådant som jag vanligtvis tar för givet blir kvar även efter undantagstillstånd och pandemiverklighet.

Tyvärr tror jag att jag liksom hela mänskligheten har lätt för att glömma.

Men vi har också lätt för att minnas det vi vill.

Jag vill minnas enkelheten. Tacksamheten.

Glad första maj.
I all enkelhet.

Aprilböcker 2020

April var ett långt år,
men vi klarade det.

Aprilmånadens sista dag är här och därför kommer nu aprilmånadens bokskörd. Det har varit mycket ljudböcker, vilket syns på mängden iPad-foton. Har verkligen förtjusat ned mig i ljudböcker.

I övrigt väldigt varierande litteratur. Allt från fantasy—fakta—klassiker—nyheter.

Hoppas ni hittar något spännande!

Stina Jackson (2018) Silvervägen. Den här överraskade positivt! Det är lite Jägarna-filmerna känsla i den här boken som handlar om en pappa som söker sin försvunna dotter i en karg Norrländsk miljö.

Patrik Svensson (2019) Ålevangeliet. Aldrig hade jag trott att en bok om en fisk kunde vara så intressant. Den här har jag skrivit och hyllat här.

Axel Åhman (2020) Klein. En härlig novellsamling som rör frågor om manlighet, mänsklighet och sårbarhet. Allt detta i ett igenkännbart österbottniskt landskap. Älskar den!

Vigdis Hjorth (2016) Arv och miljö. En bok om familjehemligheter och känslan av att inte bli hörd, förstådd eller trodd. Lite väl tungrodd men ack vilket utsökt språk. Hade gärna läst denna på norska.

Marie Aubert (2020) Vuxna människor. Jag finner att jag ofta återkommer till den här. Den berörde mig. En bok om systraskap, samhällsnormer, ofrivillig ensamhet. Fräscht grepp.

Malin Persson Giolito (2008) Dubbla slag. “Den som väntar på något gott väntar … “ helt i onödan när det kommer till den här boken. Att läsa den här känns som att läsa igenom tio år av facebookuppdateringar från övertrötta, överarbetade föräldrar. Inte kul. Jo, jo, det är viktigt att lyfta fram ojämställdhet i juristbranschen, familjelivet och hemmalivet men det här paketet är verkligen inte tilltalande. Tyvärr!

Lewis Carroll (1865/2017) Alice i Underlandet. Njöt så mycket av att läsa den här. Kanske är det fantasy eller kanske är det metafysik. Oavsett vilket är det härlig läsning.

Nora Krug (2018/2019) Heimat. Den här boken älskade jag från början till slut. En grafisk roman i scrapbook-stil om att göra upp med sitt förflutna och gå till rötterna med sitt arv. Oavsett hur det ser ut. Recension här.

J. K. Rowling (1998/2000) Harry Potter och Hemligheternas Kammare. Jag är förälskad i den här serien. Vilken skatt att ha dessa olästa i vuxen ålder! Detta är bok nummer två — bättre än bok nummer ett!

Deborah Feldman (2012) Unorthodox: The Scandalous Rejection of my Hasidic Roots. Innan jag såg Netflix-serien ville jag läsa boken (såklart). Oerhört gripande om att vistas i trånga rum och uppleva att den form man enträget bör försöka få plats i helt enkelt inte passar. Underrubriken till trots handlar boken sist och slutligen väldigt lite om “the scandalous rejection” medan majoriteten av boken handlar om livet i de här ultraotrodoxa-sammanhangen.

Johanna Elomaa (2020) Grottdykaren: Mikko Paasi och den dramatiska räddningsoperationen. En väldigt otypisk bok för mig att läsa. Den här lyssnade jag på tillsammans med Samuel. För att vara en memoar/självbiografi/dokumentär hade den förvånansvärt mycket djup. Recension här.

Mariette Lindstein (2017) Sekten som återuppstod. Jag ville fräscha upp mitt minne med de här böckerna om trånga, manipulativa rum nu när Lindstein har kommit ut med en fjärde bok (!) i serien om Sekten på Dimön. Så spännande. Så viktiga!

Van Veeteren (1996) Kvinna med födelsemärke. Vem tackar nej till lite hederliga deckare? Den här serien är så mysig och precis lagom spännande.

Gun-Britt Sundström (1976) Maken. YES! Att höra författaren själv läsa upp detta mästerverk var en njutning. Jag är så imponerad av språket, karaktärerna och hur moralfilosofiska frågor om relationer, frihet, lojalitet och sexualitet aktualiseras i den här. Helt makalös (no pun intended).

Hanna Ylöstalo (2020) Silver. Debutroman om ett igenkännbart brytningsskede, vänskap, klass och relationer. Lågmäld och stillsam med många fina detaljskildringar.

Bea Uusma (2013) Expeditionen: Min kärlekshistoria. Det är svårt att inte fascineras över polarexpeditioner i allmänhet och Andrées polarexpedition i synnerhet när man läser den här. Som en häftig thriller. Rekommenderar ljudboksversionen!

Vigdis Hjort (2020) Lärarinnans sång. Hur mycket stämmer vår bild av oss själva överens med hur andra ser på oss? Vad händer när vi plötsligt blir filmade och väldigt medvetna om allt vad vi gör, säger, är? Den här boken är väldigt okonventionell till sin tematik och jag älskar den för det. Som forskare väcks många forskningsetiska frågor hos mig. Jag gillar det.

Heather Morris (2020) Cilkas resa. En fristående fortsättning, eller kanske snarare sidostory, till Tatueraren i Auschwitz. Jag gillar Cilka som karaktär och hennes story är så, så viktig men själva paketet är inte lika bra som Tatueraren. Ändå läsvärd.

Det var mina aprilböcker.

Blev du sugen på att läsa något?

Alltid med mig

Det fanns en tid i mitt liv då jag hellre uttryckte mig i dans än i ord.

Och det säger väldigt mycket om en som lever och andas litteratur, skrivande och språk.

Idag firas dansens dag runtom i världen. Säkert i mycket mer nedtonade och diskreta former än många hade planerat och önskat. Men i alla fall.

Jag firar dansens dag genom att dansa lite samtidigt som jag kockar i köket och småstädar. Vardagsdans, ni vet.

Vardagsdans blir det mycket av i det här hushållet. Jag gillar det, det ger en härlig krydda i en rätt långtråkig tillvaro.

Men visst saknar jag scendansen, tävlingsdansandet, performancedansen. Danslektionerna och dansgemenskapen.

Allt har sin tid, också dansen i mitt liv.

Men det vet jag: oavsett formen (både min och dansens) kommer dans alltid att följa med mig på något sätt.

För dansen är oundvikligt i mitt liv. Dansen är alltid med mig.

Bild från när jag dansade i världens bästa KDC.

Den som hittar sin plats

I världshistoriens bästa sitcom Friends finns ett avsnitt med Monica’s Thunder.

Hon är nyförlovad och står givetvis i centrum för uppmärksamheten. Hon har sin stund i rampljuset ända tills någon berövar henne det, alltså steal her thunder.

Jag vet inte hur det är med er men jag behöver ord för att begripa världen.

Och fenomenet ”att stjäla någons åska” har jag burit med mig ända sedan serien för första gången introducerade mig för uttrycket. *

Men medvetenhet kan också vara smärtsam.

Jag blev medveten om hur jag, du, vi människor stjäl varandras åska. Hela tiden.

Kanske inte på samma sätt som i Friends men bara genom att sträva efter att berätta en historia som toppar den föregående, eller envisas med att berätta om egna ännu mäktigare bragder när någon nyss berättat om sina.

Eller ännu värre: berätta andra människors goda nyheter innan de själva har hunnit.

Jag återkommer till de ord som har kommit att bli en grundläggande livsfilosofi i mitt liv:

Ditt du är inte ett hot mot mitt jag.

Jag kunde också använda Tomas Sjödins ord: Den som hittar sin plats tar ingen annans.

Vi måste unna andra att ha sina moments. Låt dem ha det, din stund kommer också.

Foto: Min syster Ebba

* Till först trodde jag att det faktiskt var Monica från Friends som kom på uttrycket, hehe.

Vad jag längtar efter

Längtan

Jag tror bestämt att det ordet hör hemma bland de vackraste orden i det svenska språket. Hör på det, smaka på det: längtan.

För somliga är längtan förknippat med missnöjsamhet, rastlöshet eller till och med otacksamhet över sakernas tillstånd.

Inte för mig. För mig betyder längtan hopp, optimism, liv. Längtan är att helt orädd våga drömma.

Jag har sett många lägga upp bilder på vad de saknar i dessa coronatider. Jag vill ansluta mig till dem.

Men jag väljer att medvetet tala om längtan istället för saknad. Saknad är bara frånvaro, tysthet och sorg. Längtan är mer… hoppfullt. I alla fall i min värld.

Bland annat det här längtar jag efter:

Att umgås utan gränser
Det här längtar jag mest efter. Att få umgås gränslöst. Att bjuda in folk till vårt hem utan att känna ett sting av ont samvete. Att gå på examensfester, födelsedagskalas och hälsa på min farmor och mormor.

Sport och idrottsevenemang
Att se på fotbollsmatcher och besöka den stora fotbollsturneringen Kokkola Cup. Jag längtar efter att kunna dra mina egna danspass vid gymmet och att spendera kvällarna vid Elisa-stadion då VPS har hemmamatcher.

Biblioteket
Jag älskar mitt bibliotek här i Vasa och ser fram emot att få besöka dess rymliga salar igen. Jag är ändå så tacksam för en förhållandevis välfylld bokhylla här hemma och mängder av ljud- och e-böcker på min läsplatta.

Resa. Nu hade jag lyckligtvis inga resor inplanerade eller bokade. Men också faktumet att få besök från andra länder, om så bara Sverige, längtar jag efter.

Konferenser och andra sammankomster. Jag hade en handfull konferenser inbokade i år, men lyckligtvis är de bara framflyttade inte avbokade.

Spelningar. Att få stå på scen tillsammans med mina band Mama Astrom Band och The Haralds längtar jag efter enormt! Ingen hyr in ett band att spela på ens terass eller i ens vardagsrum (men det kanske vi kunde göra om ni vill! ;). Eftersom alla större evenemang som konferenser och bröllop är inställda är våra gigs det också. Men we are keeping it up!

Kramar. Jag har vanligtvis ett rätt stort behov av personligt utrymme men åh vad jag längtar efter att få krama om de mina både nära och mer fjärran. Överlag känns nya kontakter och det sociala samspelet med andra människor väldigt konstlat. Men det går över. Det går över.

Restaurang- och cafébesök. Att ta en bok och i ensamhet dricka en kaffekopp och bara andas in liv är underbart. Eller att klä upp sig lite och göra ett restaurangbesök. Det längtar jag efter.

Troligtvis kommer vår värld inte se likadan ut som förr efter detta. På vilka sätt vet vi inte.

På många, många sätt tror jag att allt kommer vara sig likt. Jag står orubbligt hoppfullt fast vid det.

Vad längtar du efter?