Tempo

Jo tack, det känns av – att jag är gravid i vecka 25.

Framför allt med tanke på att jag har en ett-snart-tvååring att springa efter om eftermiddagarna, och sällan har ro att bara ligga på ta det lugnt på soffan.

Som bäst är jag sportlovsledig med Molly och vi är ute en hel del i det omväxlande, men hittills rätt härliga vintervädret.

Och det händer både en och två gånger att jag får sakta ner på tempot när jag drar Molly i pulkan för att jag blir för andfådd.

Det händer både en och två gånger att jag på grund av ligamentsmärtor får tvinga mig själv att gå upp för mördarbacken med yttepyttefjutte steg.

Det händer både fem och tio gånger att jag på grund av denna arma foglossning får tänka på att flytta tyngdpunkten neråt och gå med löjligt böjda knän när jag rör mig på vår gård som fläckvis skulle duga som hockeyplan.

Förändringen är kroppslig och påtaglig men min hjärna har inte hunnit med.

Min kropp är väldigt tydlig med när jag ska ta det lugnt och visst förstår jag att lyssna, men det är så svårt är att göra den här omställningen i hjärnan!

Bäst vore det ju förstås om jag på förhand skulle förebygga alla dessa smärtor och röra mig på ett vettigt sätt så att jag inte behöver ligga ner varje kväll medan fogarna knakar och magen spänner.

Men min hjärna har inte hängt med – föga förvånande kanske med tanke på att denna kroppsliga förändring bara inleddes för några månader sedan, och först för någon månad sen blev så här kännbar (okej, fast första trimestern var inget man skämtar med, men det var på ett annat sätt!)

Så detta är en vänlig påminnelse till mig själv, och eventuellt andra preggos out there: dra ner på tempot lite!

För att orka

Med min förra graviditet blev jag sjukskriven i drygt vecka 29.

Orsakerna till sjukskrivningen var många, men en stor bidragande orsak var att jag hade planerat att 1) ta mig igenom en svår kurs i kvantitativa metoder, 2) undervisa en kurs och 3) skriva och skicka in tre artiklar parallellt inom 3 månaders tid.

Allt det låter sig säkert göras…
Om man gjord av stål
och om man inte är gravid
(och inte sover, och har smärtsam foglossning, och har föräldrar som ligger i skilsmässa samtidigt).

Jag mäktade i alla fall inte med allt det samtidigt.

Jag blev sjukskriven. Det behövdes och det blev bättre.

Den här gången tänker jag att det är bättre att jag omstrukturerar mina resurser så att jag orkar jobba ända till början av maj när jag officiellt blir ledig.

Det är förstås en mängd faktorer i en graviditet som jag verkligen inte kan påverka hur mycket jag än vill (t.ex. biologiska och anatomiska förändringar), men det jag kan påverka är bland annat min egen ork.

Jag försöker tänka hållbart: kanske jobba lite kortare dagar, kanske ta en tupplur om jag jobbar hemma. För hellre jobbar jag lite mindre än vanligt under veckans alla dagar, än att köra slut på mig på tre hellånga arbetsdagar.

Hellre orkar jag jobba – om än i en lite långsammare takt än vanligt – fram till maj, än att jag kör på som förut och inte orkar längre än fram till typ påsk.

Det är svårt ibland att tillåta mig att ta det lite lugnare, sakta ner på tempot och inte tänka på allt jag borde och måste hinna/orka/producera.

Men samtidigt vet jag att det är det enda hållbara sättet att leva på just nu.

Så jag har ändrat om lite i mitt liv för att orka ända till maj. Och för att orka även efter det.

Fastetiden

Igår tog fastlagsbullen över hela mitt some-flöde och delvis även min kost. Mums.

Idag inleds fastan.

Jag och Samuel brukar på sätt eller annat uppmärksamma fastetiden, men aldrig riktigt med att fasta från mat (och nu när jag är gravid är det kanske inte heller att föredra).

Istället kommer vi att ha något som vi skulle kunna kalla en periodisk fasta från skärmar. Varje kväll från att Molly har lagt sig (ca 20.00) stänger vi av datorer, telefoner, tv:n för att istället göra annat.

För det är så enkelt att låta tiden fördrivas i ett flöde av andra människors input, texter, intryck. Vi vill istället stanna upp, läsa en bok, umgås, reflektera och ge rum åt allt det där andra som inte nödvändigtvis tränger igenom bruset och sorlet av vår samtid.

Och jag är så nyfiken på vad det där andra är för något.
För mina tidigare erfarenheter är att det kan vara nya låtar, det kan vara viktiga insikter, nya idéer.

Det kan vara vila, bättre sömn, samtal som vi aldrig tidigare har haft och helt outforskad terräng. Eller något helt annat.

Men jag är ivrig och villig att ta reda på vad det där andra är. Så nu gör jag det.

Fortsätter dyka upp

Jag håller på med min andra artikel.

Egentligen är alla delar till artikeln skrivna så i nuläget handlar det om revidering. Jag flyttar meningar, stryker avsnitt, skriver in och förtydligar.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar att skriva och forska men just revideringsfasen är det värsta.

Det är segt och hårt arbete som av mig framförallt kräver disciplin och sisu. Och en hel del yttre motivation i form av choklad (tack till min kontorslandskapskompis som försåg mig med en 12-pack med Twix på min födelsedag).

Vissa dagar sliter jag mitt hår. Andra dagar (som idag) är jag bara trött och försöker få till några vettiga meningar fastän ögonlocken gång på gång stänger ute texten och världen.

Men sen igen, andra gånger, drabbas jag av en sund kämparglöd och prickar av punkt efter punkt på ”artikelfix”-listan och får saker gjorda.

Kontentan är: jag fortsätter dyka upp.

Jag fortsätter dyka upp för min text, för mitt jobb och för min artikel. Jag fortsätter kämpa fram mening efter mening och i slutändan blir även den minsta lilla ändring ett steg i rätt riktning.

Till slut är den minsta lilla ändring den allra sista ändringen innan det är klart.

Jag lär mig mycket genom mitt arbete. Både om forskning men också (fram för allt?) om livet. En sak som jag nu lär mig är att inte ringakta det lilla för även det minsta lilla kommatecken leder till en bättre text.

Så jag fortsätter dyka upp.

Nog ska det väl bli avhandling av detta ännu.

Jag är notorisk

Jag är rätt flexibel och chill med många grejer.

Men när det kommer till veckostädningen är jag notorisk.
Notorisk är ordet.

Denna vecka har jag dragits med en mild förkylning av sorten som ligger och pyr under ytan men bryter aldrig ut. Trots att den ju har varit mild så har det tagit på krafterna att under en så lång tid känna sig lite “off”.

Jag har mest vilat under veckan som varit. När torsdagen kom och gick utan att jag så mycket som öppnade städskrubben tänkte jag att detta kanske är veckan då jag helt enkelt struntar i veckostädningen. En svindlande tanke.

När jag jobbade hemifrån på fredag var jag förvånad över mig själv att jag inte ens frestades ta upp en dammtrasa.

Men fredagkväll kom. Samuel och Molly for iväg på kaffebesök och huset var tomt. Jagvar ensam hemma. Då låg jag inte ner för att läsa en bok eller se på en tv-serie som bara jag vill se på, nej, för då grävde jag djupt i mina energidepåer och städade hela huset.

Varför skriver jag detta då?
Är det en märklig akt av självhävdelse eller komplimanfiske?

Nej, faktiskt inte.
För ärligt talat blev jag irriterad på mig själv och över att jag är så oerhört principfast när det kommer till vissa saker. Och veckostädningen är en av dem.

Jag vet att jag hade mått bra av att bara ta det lugnt, ligga och läsa och mumsa lite choklad.

Men jag vet också att en av de yttre faktorer som påverkar mitt humör allra mest är min närmiljö. Mer specifikt hur städat och prydligt min närmiljö är. En av de största insikterna för mig år 2021 var exakt detta: att jag inte bara trivs bättre när det är rent, utan att jag faktiskt rentav mår dåligt när det inte är rent omkring mig.

Men liiiite mer laidback hade jag nog ändå önskat att jag kunde vara när det gäller veckostädningen…

Nå, jag lägger det till listan “att jobba på” (kanske ett till barn ska råda bot på det?)

Tjugonio

Mitt sista år som 20-nånting inleds starkt med ett spännande seminarium och donuts!

(Innan det förstås kaffe och sång på säng och en Molly som var mer än lovligt ivrig över att öppna mina paket).

Mitt tjugonionde år äntrar jag med mycket tillförsikt, fötterna stadigt rotade och följande ledord:

Det handlar om förväntningar. Allt, allt, allt (från förväntningar på födelsedagsprogram, julaftnar, resor, träffar med vänner/familj, dejter) handlar om att vara medveten om förväntningar. I någon mån handlar det om att kommunicera dem åt centrala aktörer, men i de flesta fall bara om att själv reglera dem så att de är rimliga i förhållande till vad man är med om.

Kommunikation is key. Detta är kanske min viktigaste lärdom under hela livet. Ja, livet. Jag har slutat utgå ifrån att människor - oavsett hur nära de är och hur väl de borde känna mig - vet vad jag tänker om jag inte yttrar det högt. Att göra det är stundvis jobbigt och inte alltid kul men alltid värt det.

Det mesta går över. Jag tackar erfarenheterna som förälder åt en baby/barn för denna livsvisdom. En riiiktigt jobbig babyperiod gick alltid över förr eller senare, oftast på någon vecka. En utmanande tid i livet är också lika övergående. Det mesta är övergående, det gäller bara att hålla i och hålla ut.

Relationer sköter inte sig själv. Om jag vill hålla kontakt och hålla liv i relatilnerna med vissa människor är det upp till mig att hålla dem vid liv: att ta kontakt, höra av mig, besöka, ringas. Visst är relationer ömsesidoga och visst hänger det på den andra parten också, men jag kan inte ansvara för någon annan än mig själv. (Vilket för mig till nästa punkt)

Jag kan bara styra mig själv. Om jag så att säga har mitt bord rent (har varit uppriktig, välvillig och transparent) kan jag inte rå för hur andra reagerar. Ser jag till att mina intentioner är goda och att jag handlar i välvilja har jag gjort mitt och resten är upp till andra.

Detta var fem reflektioner som jag har lärt mig och tar med mig in i mitt tjugonionde levnadsår!

Den andra graviditeten

Jag är nu mer än halvvägs in i graviditeten.

Eftersom det är min andra graviditet tänkte jag plita ner några tankar om skillnaderna och likheterna mellan den första och den nuvarande graviditeten.

Annorlunda första-trimester-illamående. Med Molly hade jag ett morgonillamående som gick över när jag kastade upp. Med denna graviditet var illamåendet något jag led av under loppet av hela dagar: jag kunde inte få i mig annat än klementiner och TUC-kex och trots att jag kastade upp var det inte lika frekvent. Denna graviditet har jag även haft bättre hy och en mage som är lägre ner än med Molly (och vi ska ju få en pojke så det är kanske inte så konstigt?)

Icke-befintligt immunförsvar. Det här är kanske det symtom jag har lidit mest av under hela graviditeten. Vår ettåring drar förstås hem en hel del dagisbobbor och jag suger åt mig av dem som en värre igel. Jag är sjuk en gång i månaden och det är ingen fröjd.

Mindre googlande. Åh ni skulle bara veta hur mycket jag googlade under första graviditeten. “Valfri fras + gravid” hörde till den vanligaste sökkombinationen. Just nu har jag i stort sett endast googlat vilka mediciner och lindring mot förkylning som är OK som gravid och lite gällande magsmärtor.

Mer chill. Överlag förhåller jag mig mycket mer avslappnat till den här graviditeten än med den förra. Jag tänker att graviditeten ju sköter sig själv och jag koncentrerar mig mer på att försöka orka jobba, ta tid för att vila och vara med vår ettåring.

Mindre träning. Med Molly var jag väldigt aktiv och tränade på gym 2-3 gånger i veckan under hela graviditeten. Just nu ser mitt läge verkligen inte ut så. Det beror delvis på att jag är sjuk så ofta och har långa återhämtningsperioder mellan förkylningarna, men också på att det förstås ställer mer krav och planering på att hitta tid för träning när vi redan har ett barn hemma. Men jo jag medger – inte en jättebra utveckling!

Mindre koll på veckorna. Trots att jag har en del gravid-appar har jag inte stenkoll på mina veckor och dagar på samma sätt som under första graviditeten. Jag sade faktiskt helt fel vecka + dag åt läkaren på ett läkarbesök, och märkte det inte förrän flera dagar senare…

Mer stolt över min kropp. Gravid med Molly tyckte jag det var lite besvärande att få en mage och över huvud taget en förändrad kropp. Den här gången tycker jag snarare att det är fint och något jag med stolthet visar upp!

Det här är några centrala skillnader, men många likheter finns förstås! Här är det som är likt mellan den första och andra graviditeten:

Magbildstraditionen. När jag var gravid med Molly tog jag en magbild varje söndag och det gör jag även nu – jag har inte missat en enda vecka sen vecka 9!

Sömnproblem. Med båda graviditeterna hade jag jobbig sömnproblem särskilt under första trimestern. Vaknade på småtimmarna och kunde inte för mitt liv somna om. Urjobbigt men lyckligtvis övergående.

Tupplursbehovet. Lyckligtvis har jag ett jobb som går fint att sköta hemifrån för mitt tupplursbehov är enormt och helt oberoende av hur väl jag har sovit natten innan.

Glädjen och spänningen. Ja, visst är det annorlunda att vänta barn och veta vad det innebär och känna till de olika delmålen längs vägen men ÄNDÅ är det förstås otroligt roligt och spännande även denna gång!

Så spännande att vi ska få en lillebror i huset!

Mina vänner

Denna vändag (som det i Finlandssvensk folkmun heter) tänker jag på mina vänner.

Vänner som jag har, vänner som jag någon gång hade, vänner som blev kvar och vänner med vilka kontakten rann ut i sanden med tiden.

Jag tänker på mina vänner som är nära (och då menar jag alldeles löjligt nära för vi pratar om samma radhus, samma backe, samma stadsdel), men också de som bor längre bort, i Karleby, Umeå, Helsingfors, Kalajoki, Jakobstad och på andra orter.

Jag tänker på de vänner som jag växte upp med. Jag tänker på våra långsamma promenader – med alldeles för många avvikningar – hem från skolan, jag tänker på födelsedagskalas med klasskompisar, på rastlek och cap the flag med en hel byskola. Vilken lycka att jag fick ha så många vänner i så många olika åldrar.

Och när jag tänker på de här vännerna som jag växte upp med är jag fram för allt tacksam över att jag fick vara barn med dem – att de gav mig levnadsrum att vara det utforskande, sökande, trevande, levnadsglada jag och att jag inte behövde vara något annat.

Jag är tacksam över hur mycket jag har fjantat mig med mina barndomsvänner – hur mycket vi har hittat på bus och lek och låtit fantasin flöda fritt utan hämningar. Tack för att ni stod ut med mitt prepubertala identitetssökande som tog sig i uttryck i i ett ständigt experimenterande med hårfärg och stil (skatergirl, countrygal, militärstil osv.). Tack för att ni inte dömde.

Vilka BEBISAR vi är här! På vår Stockholmsresa år 2017

Jag tänker på de vänner som jag umgicks tätt med i mina ungdomsår: mitt fotbollslag, mina danskompisar, mina nya klasskompisar i åk 7–9 och vänner från församlingen.

Trots att tonårstiden för mig personligen var rätt stabil (för jag tog som sagt ut alla mina pubertala svängningar i åk 5-6) så är väl tonårstiden för alla en stormig tid. Man ska gå i en skola med flera hundra elever och samtidigt som man har en instabil och trevande identitet (UGH vad jobbigt det var att vara tonåring!)

Tack till er, mina tonårsvänner, för att jag fick dela hjärta och smärta med er.

Tack för våra många oskyldiga, nattliga äventyr. Tack för att vi fick dela en väldigt skyddad tonårstid och för att ni var ett tryggt sammanhang att hitta sig själv i. Tack för att ni lärde mig så mycket om sårbarhet, kommunikation och att hålla fötterna på jorden fastän huvudet svävade i det blå.

Jag tänker på de vänner som jag har fått under studietiden: genom studier, föreningar och dansgrupper.

Och jag tänker på de många vänner som jag har fått i vuxen ålder genom jobb, musik, bokkärleken, församling och hobbyer – tänk att det aldrig är för sent att hitta nya vänner!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på det kompigsgäng med rötter i Karleby som jag har fått vara del av egentligen hela mitt liv.

Vi träffas inte särskilt ofta för vi är geografiskt utspridda i världen, men alltid en eller två gånger om året hinner vi träffas allihopa (och vi börjar vara många!)

Det är underbart att ha människor som har följt med en under så många år och som känner till så många saker om ens förflutna så att man inte behöver reda ut hela ens liv förrän man bli begriplig för en annan.

Jag är också tacksam för den cellgrupp som jag träffar varannan vecka. Det är en rikedom att ha ett nätverk med stödjande, bedjande kvinnor till vilken jag kan vända mig närhelst livet krisar.

Go’ vänner, ingen nämnd och ingen glömd, jag är tacksam för varenda en av er! ♥

Några av de vänner som jag umgås mest med här i Vasa. ♥

Oxveckor

Jag har verkligen känt av oxveckorna i år.

Kanske beror det på att jag, för första gången på två år, jobbar 100 % och ännu är ovan med takten, tempot och över huvud taget livsstilen som livet som två heltidsjobbande småbarnsföräldrar innebär.

Det är rätt tufft att gnugga bort grus ur ögonen efter ännu en riktigt kass split night (som Molly – och därmed även jag och Samuel – genomlever just nu) och komma oss iväg till dagis och jobb och först komma hem närmare 17-tiden för att börja med middagsrumban.

Men vi har nu tagit oss en god bit in i februari redan och snart är dessa oxveckor över.

Men jag märker att dessa rätt monotona och händelselösa men ändå intensiva veckor utan riktigt något extra att se fram emot tär på mitt humör.

Jag längtar efter avbrott, resa, avkoppling, upplevelser!

Tumisresan som jag och Samuel hade tänkt göra i juli ifjol blev avbokad och vi har inte lyckats få till en ny resa sedan det trots många försök. Den skjuts upp gång efter gång och det får mig verkligen att bli missmodig.

MEN den som väntar (och väntar och väntar) på något gott blir aldrig besviken, eller hur?

Mitt lilla jobb-bås. Samuel skulle få dåndimpen om han såg min obefintliga ”desk setup” 😅

Jag fortsätter skriva

Jag var nyfiken på hur jag hade det, vad jag tänkte på och hur jag mådde när jag var lika långt i graviditeten med Molly som jag är nu med baby nr. 2.

Så jag gick till mitt bloggarkiv och fann vad jag sökte efter.

Trots att jag är allt annat än regelbunden i mina uppdateringar är det ändå en sällsynt skatt att ha dokumenterat mina “livsbetraktelser” (som jag envisas med att kalla dem) i denna blogg.

För det är så mycket jag hinner glömma.
Så många detaljer som jag tappar längs vägen

Men lyckligtvis har jag denna blogg där jag dokumenterar en del av allt det.

Och lyckligtvis kan jag återkomma till mina inlägg efter ett tag.

Så jag fortsätter skriva. Inte alltid regelbundet men ändå lite envetet.

Den ger sig inte, den här blogglusten!

Foto: Sofia Ylimäki Photography