Behöver hjälp

Vår bils motor havererade.

Det var något med cylindern och kylarvätskan och trycket – helt ärligt har jag inte helt koll på termerna och läget men den är kaputt.

Det blir en dyr affär att reparera den men det är vårt enda rimliga alternativ och egentligen är det inte något att gräma sig över: sådant kan hända och nu hände det oss.

Men att bo lite utanför centrum med en familj på tre personer i en stad som Vasa gör det inte lätt att vara billös. Det går förstås att ta sig omkring med cykel men det känns lite våghalsigt att göra det utan dubbdäck – särskilt i den årstid som råder nu med blixthalka och snöfåror.

Och särskilt just nu eftersom jag är gravid i vecka 30 och ogärna hänger mig åt fall i olika möjliga och omöjliga ställningar (jag har fullt sjå att hållas på benen som det är).

Så vi behövde hjälp.
Snabbt.

Och vi blev varse om hur obekvämt det är att be om hjälp. För i vår samtid *ska* man inte be om hjälp. Man ska klara sig själv, hitta lösningar, inte vara till besvär. Man ska hellre betala dyra pengar för att något främmande företag fixar och grejar livet åt en men gud förbjude att man ber om hjälp av sin närmaste granne.

Nå, det var precis det senare som vi gjorde.

Och inte bara grannen. Familj, vänner och vem som helst som kan tänkas sträcka ut en hjälpande hand (och bil).

I fjol den här tiden drabbades vi hela familjen av covid och jag känslan av hjälplöshet som jag upplevde då är precis som den är nu.

Det är en ödmjukande erfarenhet att behöva be om hjälp.
Det är en livsviktig erfarenhet att behöva be om hjälp.

Tack till alla er som har hjälpt!

En gammal bild på en liten Mindy.

Den jag var

På Facebook finns funktionen som påminner om händelser som ägt rum för x-antal år sedan.

Det är blandade minnen som dyker upp i dessa påminnelser. Här tänkte jag göra nedslag i den jag var och det som hände för ett, tre, fem och tio år sedan.

För ett år sedan…
Var det april 2022. Jag hade precis börjat jobba igen efter nästan ett år av föräldraledighet. Jag hade en intensiv läs-period på jobbet och läste in mig på ny teori (filosofi/ontologi) som jag senare kom att använda mig av i min avhandling. Jag tränade på gym flera dagar i veckan och vet inte var jag fick min energi ifrån!? Jag sökte pengar för att spela in ett album med The Haralds och hade väldigt mycket vårkänslor.

För tre år sedan…
Var det april 2020. Coronapandemin hade knutit sina fasta nävar om Finland och världen, och distansjobb blev vardag. Jag kände mig väldigt isolerad och vilsen när det kom till mitt jobb: jag hade inte riktigt kommit igång med avhandlingen när allt plötsligt stängdes ner. Det var frustrerande att inte veta hur jag ska bygga upp mina arbetsdagar, om jag gör “rätt saker” och om jag faktiskt får kalla mig själv doktorand. På fritiden blev det en hel del promenader och länkar med Samuel. Vi umgick med våra vänner och i våra sammanhang, men alltid med en känsla av att “vi borde inte”. Stundvis hade vi breakdowns till följd av oro och tristess. Jag skadade mitt knä pga överansträngning vilket även saktade ner mitt träningstempo.

Mitt i coronapandemin. Med t-skjortan som alltid ger perspektiv.

För fem år sedan…
Var det april 2018. Jag var mitt uppe i en intensiv tid med heltidsjobb som forskningsassistent samtidigt som jag jobbade som danslärare 3 kvällar i veckan och skrev klart min magisteravhandling under all ledig tid som jag kunde uppbåda. Samuel var arbetssökande och det var en rätt tuff tid då vi inte visste när något skulle nappa. Jag älskade mitt jobb vid Åbo Akademi och planerade för min doktorsavhandling. Jag och Samuel bodde i vår tvåa i Sandviken och trivdes jättefint. Vi umgicks med våra vänner, gymmade tillsammans (perjantaipumppi med Max och Linn was a thing).

För tio år sedan…
Var det april 2013. Alla mina jämnåriga hade “läslov” och satsade för fullt på studentproven medan jag slutgjorde kurser i kemi, matematik, franska och övriga kurser som jag var tvungen att ta igen då jag hade varit borta nästan ett helt läsår. Samuel bodde i Åbo men vi pendlade till varandra nästan varje helg för att umgås (HUR orkade vi!?). Jag återhämtade mig efter en oerhört jobbig tid i mitt liv och började faktiskt se hur ljuset och livet återvände. Jag drömde om att börja studera svenska språket i Åbo och att faktiskt få bo själv efter alla år i en storfamilj.

Jag bloggade aktivt för tio år sedan och älskar i efterhand den lågtröskelverksamhet som bloggandet var. Foton bestod ofta av spontanfoton från webbkameran och inläggen kunde vara korta, korta uppdateringar och flera gånger om dagen!

Resan som blev av!

Det har varit tyst här sen jag skrev om hur hoppfull jag var inför möjligheten att komma iväg på en tumisresa med Samuel.

Men missta inte min tystnad för besvikelse för JA – vi kom oss iväg på vår mycket efterlängtade getaway!

Strejken avblåstes, Molly blev frisk och vi har fortfarande hållits friska efter resan.

Och resan då: det var hur kul som helst.

Inte alls en resa i avdelningen “vila och avkoppling” utan snarare en programspäckad helg med många intryck och upplevelser (och skoskav, foglossning och trötta fötter men det var en bisak).

Vi åt gott, upplevde Själarnas ö på Svenska teatern (drabbande! gripande!), gick på stan, spårvagnade, besökte kusin med familj, såg Avatar 2 på bio (hjärtkramande! gråtframkallande! hänförande!) och fick umgås bara vi två.

Det var helt underbart.

Nu, ännu två dagar efter hemkomsten, är jag mör och trött. Men det kanske man får vara i tredje trimestern så där överlag.

Nu till avdelningen ”random tankar som slog mig under resan”:

• Det här var precis en sådan resa som vi behövde! Vi är riktigt bra på att ta vara på gemensamma stunder av djupa samtal och kontakt i vardagen men att uppleva något nytt tillsammans har vi sällan möjlighet till

• Vi är så tacksamma för våra familjer! Lyxen att vårt barn har många famnar och hem som hon välkomnas i är guld.

• Vi är inga storstadsmänniskor. I härlig österbottnisk anda blev vi halvstressade av att passa lokaltrafikens tidtabeller och av att se människor människor människor överallt. Vi trivs i vårt lugna, stilla Böle.

• Det var gripande att på ett konkret sätt genom teater ta del av hur kvinnor och (ibland godtyckligt) psykiskt sjuka har blivit behandlade genom historien. Gränsen mellan frisk och sjuk är allt annat än tydlig och svartvit, och detta skildrades så talande på Själarnas ö.

• 3D-bio är fortfarande en grej! För inte alla länge sedan funderade jag och Sam över huruvida 3D gladögon på bio fortfarande är en grej. Det visade sig att det är det. Till först var vi obekvämt ovana, men med tiden märkte vi knappt av de otroligt fula glasögonen. Avatar 2 var definitivt en film att uppleva på bio (och med 3D glasögon).

Det här inlägget kändes väldigt bloggigt - jag får nästan liten 2008-vibes!

Hoppfullheten

I juli 2022 hade jag och Samuel planerat en tumisresa.

Den avbokades så snöpligt på grund av att jag blev rejält sjuk. Besvikelsen var förstås enorm.

Jag skojar inte när jag säger att vi ända sedan det har försökt få till en tumishelg utan att lyckas. Hösten var en enda dimma av sjukdom-första trimester-albuminspelning och plötsligt kom julen.

Sen blev det år 2023 som vi inledde med influensa, bihåleinflammation och bronkit och fortsatte med andra tråkigheter av varierande natur.

MEN SÅ, äntligen, för någon vecka sedan bokade vi in en tumisresa till Helsingfors till slutet av denna vecka.

Teaterbesök, kusinbesök, shopping, god mat och härligt med mycket tumistid. SOM vi har väntat, SOM vi har längtat! Det har varit min stora tröst i alla dessa livets mindre motgångar som vi har upplevt att vi har denna tumishelg att se fram emot.

Så ni kanske kan fatta klumpen i magen när det blev lokförarstrejk i måndags.
Eller när de ringer från dagis och säger att Molly har 38 graders feber.
Eller när våra tilltänkta barnskötare meddelar att de också har fått sjukdom i huset.

Hela veckan har vi suttit på nålar, försökt förvandla den obehagliga klumpen i magen till is.

Febrilt har vi försökt att inte ta ut varken det ena eller det andra, utan följa med läget, hålla oss uppdaterade, ha is och is och bara is i magen.

Och kan ni fatta att strejken avblåses och imorgon bitti (fredag) och att vårt tåg faktiskt åker?
Kan ni fatta att Molly är feberfri och sitt vanliga, härliga jag idag?
Kan ni fatta att ingen annan i den tilltänkta barnskötarfamiljen har blivit sjuk och sjuklingen själv är på benen?

Ännu kan vi inte tro att vi faktiskt är på väg på vår högst efterlängtade (and way overdue) resa men så här nära har vi aldrig varit!

Vi klarade det

Idag är det vårdagjämning!

Stanna upp och ta in det för ett tag.

Det är vårdagjämning!

Är det bara jag eller var hösten och vintern 22-23 ovanligt lång, ovanligt mörk? Kanske ovanligt kall också; inte så mycket med tanke på meteorologisk temperatur utan snarare på grund av envetna försök att dra ner på elkostnader och därmed även all typ av uppvärmning och belysning.

Men precis idag är dagen lika lång som natten, och imorgon segrar ljuset för första gången på länge.

Den här hösten går till historien (min, personliga sådan - inte så mycket världens och allmänhetens) för dess kämpighet.

I höstas var jag nygravid och Molly började på dagis (läs: drog hem en myriad bobbor som givetvis överfördes till mig också). Och faktum #1 är att första trimester tröttheten och illamåendet verkligen inte är något att leka med. Faktum #2 är att dagisbobbor inte heller är något att leka med.

Detta i kombination med allmänt kaos i världen, sjukdomsfall och svåra livssituationer bland nära och kära, jobb och det stora albumprojektet (roligt, förstås, men tidskrävande och tufft!) med The Haralds gjorde att hösten blev lång och tung.

Hösten var väldigt mycket slitsam vardag och när jag i slutet av år 2022 blickade tillbaka insåg jag hur dåligt jag hade mått och hur trött jaghade varit.

Av exakt den anledningen gläds jag löjligt mycket över att det idag vänder.

Nu vänder det, hörni!

Plötsligt

Jag älskar det svenska språket men ett av svenskans kanske fulaste ord (sett bara till hur det låter och skrivs) är nog ändå plötsligt.

(Det är något med bokstaven ö i närheten till bokstaven t som ställer till det för mitt estetiska öga).

Men själva innebörden av ordet plötsligt har jag inga problem med, det är ett ganska bra ord i många fall.

De som känner mig och läser min blogg vet att jag är första hand är en planerare. Visst får jag infall av spontanitet men i första hand planerar jag.

Allt.

Men sen, plötsligt händer det att jag gör saker rätt otippat, oplanerat.

Som det var för mig i våras när jag plötsligt tvättade alla fönster i hela huset för att jag fick ett infall. Eller som igår när jag plötsligt rensade bokhyllan och började förbereda för att ha ett loppisbord senare i vår.

Ibland är det spontana bäst, särskilt i sådana här rätt tråkiga sysslor.

Att bara få ett infall att NU ska jag för allt i världen ta och sortera klädskåpet eller den där ena lådan som är så stökig.

Jag vet inte hur det är för dig men när jag har en punkt på min att göra lista som heter “städa garderoben” känner jag instinktivt hur fly eller fäkta-funktionen slås på. Jag motsätter mig och stretar emot in i det sista.

Därför är plötsligt bra.

Så hörni, underskatta inte kraften i det fula ordet plötsligt.

Plötsligt såg min bokhylla ut så här!

Ebb och flyt

Mitt jobb är av en knepig natur.

Jag har få möten, sällan deadlines och flexibel arbetstid. Jag ansvarar själv för att få gjort det som ska göras, och även för när det ska göras.

Jag styr mitt eget arbete och det är knepigt (och rätt drömmigt också, förstås).

Nu, med drygt två år av heltidsforskning (inräknat alla föräldraledigheter etc) har jag lärt mig att det här jobbet kommer i dagar av ebb och flyt.

I måndags hade jag en riktigt effektiv dag: jag lästelästeläste och skrev och gjorde nya kopplingar, hade ett spännande möte, kom på nya idéer, gjorde listor över saker och ting, planerade framåt, undervisade (!) en kurs och var så där allmänt i ett tillstånd av flow.

Och på tisdagen var jag mer eller mindre som en urvriden disktrasa: ögonlocken föll ständigt över ögonen och allt jag läste fick jag läsa om igen.

Onsdagen igen var mer lik måndagen fast med fokus på läsning och att hitta ny litteratur och relevanta källor.

Och idag, torsdag, har varit ett mellanting: en rätt effektiv förmiddag men en riktigt seg eftermiddag.

Och så här brukar mina veckor oftast se ut: pendla mellan seghet och produktivitet, mellan ebb och flyt.

Under mina tidigaste månader som doktorand på heltid gjorde denna vågrörelse av ebb och flyt mig oerhört frustrerad. Jag försökte att med makt pressa mig igenom de segaste av dagar då min hjärna bara ville och behövde vila.

Med tiden insåg jag att denna vågrörelse är helt normal och att jag inte ska gräva ner mig under mina ebb-dagar, för det kan betyda att det snart (oftast redan dagen efter) blir en dag av (åtminstone lite mera) flyt och flow.

Och en av mina allra största insikter gällande detta ebb och flyt är att lära sig att leva med motståndet: att lära sig att leva med att det vissa dagar helt enkelt inte går.

Och att det under de dagarna bara lönar sig att ta sig ut och bort: låta hjärnan vila, göra annat och fortsätta en annan dag.

Tänka: ”Det kanske var en dag av motstånd och ebb och seghet idag, men det kommer en ny dag imorgon.”

Ett rätt bra förhållningssätt till livet överlag, kan jag tycka.

Mitt lagom

Välkommen till mitt livs största utmaning: att hitta mitt lagom – den där perfekta balansen mellan program och vila.

Jag är en allt eller inget person som å ena sidan älskar att ha många järn i elden: att starta upp nya projekt och vara aktiv i olika sammanhang är något av det bästa jag vet.

Samtidigt kan jag bli omåttligt irriterad över mig själv över att ha för många saker på gång, över att “aldrig ha en ledig kväll”. Över huvud taget är jag extremt dålig på att säga nej till evenemang och det förargar mig ibland.

Jag föreställer mig att mitt lagom är en härlig mittpunkt där jag är förnöjd med tillvaron, och inte ständigt tänker att det vore bättre om jag hade mer av X eller mindre av Y.

Den här problematiken har jag tampats med i många år och det som jag tror att jag har lärt mig är:

1) “Lagom” är en myt – gräset kommer alltid vara grönare någon annanstans
2) Ännu viktigare än att hitta mitt lagom kanske är att försöka hitta min förnöjsamhet i det tillstånd av icke-lagom som är mitt liv

Och kanske jag på det sättet når en slags förnöjsamhet?

Existera på bilder

Med graviditeten med Molly fotade jag magbilder varje vecka.

Men de var bilder som jag tog för min egen del, mycket hud och lite tyg mest för att se hur babyn utvecklas och magen växer.

Jag har egentligen väldigt få bilder på mig och kulan där jag har olika outfits på. Och det är lite synd.

Så under denna graviditet försöker jag bli bättre på att fotografera mig mera. Med olika utstyrslar och kläder.

För jag vill minnas hur det var att vara gravid, vilka kläder jag använde, hur stor min mage såg ut i vissa klädesplagg. Hur stor min mage var under en viss tidpunkt under graviditeten.

Så jag tänker mycket på det där med att existera på bilder. Att finnas dokumenterad någonstans.

Vad kraftfullt det är, ändå. Viktigt.

Gårdagens magbild, vecka 26 and growing!

"Det där andra"

Drygt två veckor in i fastetiden och som tidigare nämnt periodfastar vi från skärmar hos oss.

Så nu är det kanske är möjligt att uttala mig om hur det går, och om jag har funnit vad “det där andra” (som händer när jag inte är på skärmar) är eller har blivit för något.

Och faktiskt, “det där andra” som jag gör och får till stånds eller som händer när jag inte är på skärmar om kvällarna är bland annat läsning.

Jag har läst så, så, många bra böcker under fastetiden. Häng med på mitt bokinstagramkonto för mer inspiration och insyn.

Jag har pratat med min man. Och mer än bara veckoplanering av logistik, födointag och såna vardagliga grejer. Nej vi har bland annat pratat framtid och föräldraskap men även bara umgåtts och haft roligt tillsammans!

Jag har pratat med vänner. Jag har tränat (för första gången sen hösten p.g.a. graviditet och sjukdom).

Jag har också nått nya insikter om mig själv som kanske är lite smärtsamma men som är nödvändiga att komma upp till ytan för att behandlas.

Så det är inte alls tokigt, att lämna bort skärmarna ibland.