Lov att förändras

Jag inledde en ny säsong av en av mina favorit tv-serier, och märkte att jag blev irriterad på att karaktärerna var nya, storyn hade ändrats och att inget var som det brukade. Jag saknade det gamla, det trofasta, det invanda. Jag tjurade över att serieskaparna hade ändrat min favorit serie.

Och jag förebrådde förändringen.

En förändring förutsätter att omgivningen också förändras och anpassas till det nya. När en person i en familj inleder psykoterapi, bearbetar och gör upp med sitt förflutna och stegvis förändras kan det skapar konflikter i familjen. Det tar tid att vänja sig vid det nya. Den nya.

Foto av Sofia Ylimäki Photography

All förändring är inte av godo. Det bör nämnas. Men nästan all förändring, bra eller dålig, känns motig i början. Det gör det nästan alltid innan den förändrade - och den förändrades omgivning - förstår och accepterar det nya.

En sund förändring jag kommer att tänka på är att presterarens och people pleaserns förmåga att säga nej efter åratal av ett ihållande ja till allt och alla. Om du är van vid att jag allt som oftast tackar ja till vad helst du vill mig, blir du högst sannolik paff, förvånad - kanske lite sur, till och med - om jag en dag säger nej. 

Förändring skapar friktion. Förändring skaver.

Fastän det skaver tycker jag att förändring är bland det mest ödmjuka vi kan göra. Vi erkänner att vi är stadda i utveckling, att vi inte på långt när är färdigutvecklade. Att vi är på väg, alltid på väg. Och det är väl.

Men hur bra är jag på att acceptera förändring? Hur väl ger jag mina medmänniskor chansen att utvecklas? Hur ofta har jag bidragit till att skapa en miljö som uttrycker lov att förändras?

Ger väl ger du lov till förändring?

Foto av Sofia Ylimäki Photography

En månad med bullet journal

Nu har jag hållit på med bullet journal-tekniken i lite på en månad, och jag tänkte dela med mig av min 30-dagiga erfarenhet av planeringstekniken.

Bullet Journal (bujo) är som en alternativ, eller snarare kompletterande, kalendermetod. I stora drag går det ut på att samla (nästan) allt i ett. Jag som har listor på allt, skriver ner precis vad jag måste ha gjort varje månad, vecka och dag, överkonsumerar post-it lappar, planerar blogginlägg och skriver dagbok kan med den här metoden spara allt i en och samma bok. I min bullet journal.

Bullet journal är helt unika och personliga; i princip finns det lika många bullet journaler som användare. Man börjar helt från ett tomt häfte och börjar designa sin egen journal. Bullet journalen har en årsöversikt, månadsöversikt och daglig översikt. För att hänvisa till olika aktiviteter: att göra, möte, jobb, kom ihåg osv. används olika symboler, det är det här som kallas bullet. I praktiken är det små symboler. Nyckeln till de symboler jag använder visas nedan (trots att den inte riktigt är uppdaterad med nuläget).

Jag har en årsöversikt, alltså från oktober 2017 till oktober 2018. Får jag veta att jag ska på ett bröllop i augusti 2018 (vilket jag ska, yay!) prickar jag in det där. Efter det gör jag en månadsöversikt där jag fyller i vad jag ska ha gjort varje månad. Jag skriver ner förväntningar och mål.

Därefter gör jag en veckoöversikt för varje vecka. Det här motsvarar i princip en vanlig kalender. Här fyller jag i vad jag ska ha gjort under veckan och vilka mål jag har för veckan. Jag brukar också skriva ned uppmuntrande citat åt mig själv, eller fylla sidorna med lite finfult klotter och annat.

Jag är än så länge i testskedet vad gäller layout, och prövar mig fram i jakt på en layout som fungerar bäst för mig. Just nu har min veckoplanering ett väldigt kalenderaktigt utseende då det ser ut så här:

Det bästa med bullet journal-tekniken är den dagliga planeringen. Det kan verka lite överväldigande att planera in "allt" som ska göras under en hel dag, men jag har märkt att jag är så mycket mer smart i min tidsanvändning när jag strukturerar upp min dag noggrannare. När jag har en massa lösryckta tankar som stundvis ploppar upp men sedan dyker ner i glömskan igen känner jag mig stressad. Den dagliga planeringen har gjort mig så mycket mer rofylld. Jag brukar också försöka dokumentera hur jag har känt mig under dagen eller veckan.

Tidigare har jag skrivit ner min to-do lista i min vanliga kalender, men jag märkte fort att jag blev så styrd av klockslagen i kalendern. Om jag hade prickat i att jag skulle tvätta kläder och baka muffins - vilket tar 30 minuter, högst - men rent utrymmesmässigt i kalendern såg det ut att uppta hela förmiddagen. En vanlig kalender fråntog mig möjligheten att skriva ned små aktiviteter och spjälka upp en stor aktivitet ("Skriv gradu") till många små.

En annan super egenskap med bujo-metoden är att jag också kan samla allt möjligt i min bujo. Till exempel en minneslista på när jag senast har svängt madrasser, bytt tandborste, bytt kontaktlinser med mera. Jag har också en önskelista där jag skriver ned saker jag skulle vilja ha, och en annan där jag skriver ned gåvotips åt andra. Jag har en bloggsektion, lista över produkter som är bra, komplimangsamling med mera. Jag använder telefonen också till listor, men så ofta har jag raderat mina listor i misstag. 

Jag är som sagt ännu i testskedet, men jag har blivit positivt överraskad av att använda bujo. Min första tanke när jag hörde att man själv ska skapa sin kalender tänkte jag suck - vem orkar det? Men nu när jag väl är igång ser jag verkligen fördelen med att skapa sin alldeles egna kalender, dagbok och listsamlare. 

Favoriterna: litteraturklassiker

Efter en inläggsönskan av fina Katarina fick jag idén att göra en serie där jag en gång i månaden listar Favoriterna. [Anekdot om ordet favoriterna: då jag var liten trodde jag det hette faborit, och jag var uppriktigt sagt besviken så jag lärde mig läsa och fick veta bättre]. Jag listar alltså mina favoriter inom ett visst ämne - allt från musik, litteratur, städer, you name it.

Inte för att jag tror att jag är så märkvärdig och speciell att ni, mina läsare, suktar efter att få veta "allt" om mig, utan snarare för att dela inspiration, vilket är ett av mina syften med den här bloggen.

Så härmed inviger jag favoriterna del 1 - litteraturklassiker. Bilderna är inte mina egna, originalkällan hittas då man klickar på respektive bild.

Boktjuven av Markus Zusack. En ungdomsroman som passar alla åldrar. Den här är jämförelsevis ganska ny (2005), men ändå tycker jag själv att den räknas som en riktig klassiker. Berättaren i boken är Döden själv, vilket är annorlunda och helt enkelt genialiskt. Boken handlar om andra världskriget, om vänskap och böcker, förstås.

Utvandrarserien av Vilhelm Moberg. Då Svenska Teatern producerade Kristina från Duvemåla förberedde jag mig med att läsa igenom de fyra böckerna som musikalen baseras på. För att läsa de här böckerna bör man kunna omfamna det långsamma; förhändelseförloppet sker inte i ett rasande tempo. Däremot får man följa med en otrolig karaktärsutveckling och lär känna några individer som emigrerade - inte bara den stora massan som vi har hört om.

Don Quijote av Miguel de Cervantes. En alldeles underbart dråplig och humoristisk roman om en fattig man som har tappat bort sig i riddarromaner och tror att han själv är en riddare. Förvriden verklighetsuppfattning, synvillor, tursamheter och komik på hög nivå finns att läsas den här berättelsen.

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe. Som den romantiker jag är har jag alltid tyckt om den här berättelsen, om kärlek när den är som olyckligast. Romanen är lättläst men har flera nivåer att fördjupa sig i. Jag har bland annat gjort en analys av interpunktionen och användningen av interjektionen "Åh" i boken. Att sånt.

Utöver det här gillar jag F. Scott Fitzgeralds bok "Den stora Gatsby", Fjodor Dostojevskijs "Brott och Straff" och Victoria Benedictssons "Pengar". Det finns förstås en mängd andra klassiker som jag har läst och gillar, men jag börjar med de här.

Vilken är din favorit klassiker?

Denna dagen, en dans

Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.

Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.

Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.

Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.

Och dansnumren då. [Insert lång paus].

Bortom orden.

Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.

Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.

Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

BIld från Svenska Dagen 2016.

Äntligen fredag

Idag är jag tacksam för fredag.

Ibland är fredagar bättre än andra gånger och idag är just en sådan dag. Under den här veckan har jag upplevt en sällsynt mega-gradu-flow. Det är som om alla hämningar har rämnat och plötsligt producerar jag text som aldrig förut. 

Och jag, som är noggrann med att fira både små och stora segrar unnade mig en tur på stan med min Samuel. När alla kaféer i Vasa var proppfulla vid kaffetiden, anlitade jag min bästa barista till make som producerade alldeles utsökt cappucino. Lite aromas kanelbullar och fazers blå till det och alla kaféer får slänga sig i väggen.

Jag önskar dig, kära läsare, en härlig fredag och ett skönt veckoslut!

Let it snow, let it go

Jag är verkligen den sista att ägna min tid åt att prata åt vädret, men jag vill ändå bara påpeka att det är allt bra härligt att ha snö redan nu i oktober. Lite mindre härligt när jag imorse var tvungen att böka i det snötäckta berg, under vilken jag hoppades finna min cykel. Jag gjorde det till sist.

Grejen med snö och cykel är att jag inte har vinterdäck till cykeln. Det kanske är oansvarigt av mig, men å andra sidan är det en god träning i självbevarelsedriften och allmänna cykelskills. Och jag är faktiskt ganska bra på att balansera på min cykel, också i slask och snöyra. Det är kanske inte en färdighet att skriva på min CV, men jag är ganska stolt att jag ifjol cyklade året runt och inte föll en enda gång! Inte ens sådär att jag var tvungen att lägga ned foten i anti-fall förebyggande syfte.

Bild från den fina stugan i Vuokatti vi besökte ifjol.

För jag har lärt mig, kantapään kautta som det heter på finska, att hemligheten till att ha kontroll över cykeln är - paradoxalt nog - att släppa kontrollen. Då jag märker att mina däck har hamnat i ett djupt hjulspår finns det ingen chans för mig att styra tillbaka det. Då är det bäst att ta det lugnt, låta däcken köra dit de vill men fortsätta trampa på.

Och den här insikten tänker jag att också kan vara tillämpbar på andra områden av livet. 

Inte så mycket att vi ska fortsätta i samma gamla hjulspår år ut och år in. Inte heller att vi bara ska ge upp inför omständigheter, och aldrig säga ”Stopp, det räcker!”.

Men däremot att det bästa vi ibland kan göra är att släppa kontrollen över det som inte går att kontrollera. Att inte ödsla energi på att försöka styra upp det som inte går att styra. Som vad andra tänker om oss, om vi kommer att få jobb efter studierna, om nedskärningarna kommer att drabba oss, om det kommer att regna på grillfesten i sommar. Allt det här kanske vi i viss mån kan styra, men i slutändan inte så mycket. Speciellt inte det där med vädret.

Det är vad det är och det blir som det blir.

Och det blir nog bra i slutändan.

Lite visste vi

Den här dagen för några år sedan, den där ruggigt mörka oktoberkvällen, då du föll på knä och frågade om jag vill dela mitt liv med dig. Om jag vill dela smutstvätt, kylskåp och eltandborste med dig. Dela hem, hemskheter och hemligheter med dig. Om jag alltid ville att du skulle vara det sista jag ser på kvällen, och det första jag ser när morgonen gryr. Det är klart jag ville det. Ja, ja JA!

Lite visste vi vad vi gav oss in på. Egentligen. Det är ju ändå en alldeles orimligt stor fråga att ta ställning till. Inte bara för oss som var (och är) unga, utan precis för vem som helst, när som helst. Och det är inte precis något man lättvindigt testar och returnerar om det inte passar. Det är inte en Zalandobeställning. Det är ju hela livet, hela livet väljer jag att spendera med dig. 

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Och jag beundrar vårt mod, om jag får säga det själv. Det krävs mod att ta ställning till en så orimligt stor fråga som att välja livskamrat. Kan man säga något annat än att vi var oerhört modiga som valde varandra där och då? Kan man säga något annat än att vi är oerhört modiga än idag, då vi varje dag väljer varandra om och om igen?

Det finns få forum som är så karaktärsdanande som ett förhållande, ett äktenskap. Att leva så  nära varandra innebär alldeles oundvikligen att de egna bristerna och skavankerna kommer fram. De går att gömma en stund, men inte i längden. Och då de väl kommer fram konfronterar vi dem tillsammans. Och vi slipas. Vi formas och förändras längs vägen. Ibland går det ganska friktionsfritt, andra gånger yr det flisor så det bara sprakar om det.

Bild från sommaren 2014.

Jag är inte en sådan som tror på själsfränder. Jag tror inte att det finns en endaste en där ute för bara mig. Tanken på den rätta har alltid skrämt mig - tänk om jag missar honom då? Om mitt första intryck av honom vore så horribelt, att jag inte för hela mitt liv kan föreställa mig ett liv med honom. Eller tänk om han tycker jag är fruktansvärt konstig och totaldissar mig från dag ett. Har jag missat min enda chans då? Hu, vilken tanke. Så nej, jag tror inte på själsfränder.

Men jag tror att då vi valde varandra är vår viktigaste uppgift att bli som själsfränder åt varandra. Att låta oss slipas och formas, inte för att vi borde. Inte för att vi måste Utan för att vi vill. Vi vill bli den bästa för varandra. 

Jag vill bli den bästa för dig, min ultrabei.

Det är väl mest som det brukar

Igår började jag dagen med att trycka min hand i en kaktus. "varför hyser du tagg mot mig?" frågade jag kaktusen då. Jag fick inget svar.

Jag bara älskar evangelisk-lutherska kyrkans kampanj #DelaLjus och på finska #JaaValoa. Jag tror att oberoende om man tillhör kyrkan eller inte så behöver vi nordbor mycket ljus under det här mörka halvåret i vårt land. Kampanjen vill att vi visar medmänsklighet, värme och ljus åt våra medmänniskor. Det är förvånansvärt lätt att göra det här. Det kan handla om att bjuda över någon på kaffe eller fråga om någon vill luncha tillsammans. Eller att vara frikostig med kramar eller helt enkelt fråga hur någon mår. 

Att bjuda någon på kaffe är ett härligt exempel på hur du kan #delaljus

Just nu är det ett sådant klimat där ute att jag a) inte riktigt har förstått hur kallt det är och b) inte förstår mig att klä mig där efter. Så jag blir lika chockerad varje gång jag börjar cykla iväg och känner hur vinden viner ända in i ryggmärgen. Fram med vinterjackorna, gott folk!

Det är exakt två månader till jul idag. Jag hoppas på en vit jul, stillhet, mycket mycket julmusik (när får man börja höra!?) och glögg. Och mys i torpet. Med katterna. Och familjen och vänner, såklart.

Får jag vara sårbar med dig?

När känner du dig som mest sårbar?

Den här frågan ställde Brene Brown, doktor i sociologi, ett antal människor i sin forskning. När jag läste resultatet av hennes studie i den populärvetenskapliga boken Mod att vara sårbar blev jag alldeles paff.

Bild från 2012 på lindå.

För de flesta av Browns informanter uppger att de känner sig allra mest sårbara när de egentligen har det riktigt, riktigt gudagivet bra. När de ser på sin älskade eller sina barn, när de säger "Jag älskar dig", när de har nått ett mål eller uppnått den livslånga drömmen. När de gifter sig eller när de låter sig omfamnas utan förbehåll. När de släpper ner garden, med andra ord.

Resultatet förvånade mig till först, men när jag väl lät det smälta blev det alldeles självklart.

Det är i de flyktiga stunderna av genuin lycka som den största sårbarheten är närvarande. För en stor del av oss är programmerade till katastroftänkande och "tänk om"-tänkande. Brown själv menar att vi har en buffertzon; vi har på förhand tagit ut det värsta i förskott, på så sätt blir vi inte förvånade om det väl händer. 

Och det är alldeles hjärtskärande.

Att vi lever som att hela livet inrymmer ett enda ögonblick. Istället för att bara leva i just det här ögonblicket, just här, just nu, och njuta av det flyktigt vackra. Vi tar ut sorg, misär och kanske till och med död i förskott. Ständigt rädda att mista det vackra som vi just nu håller så nära nära.

Mod att vara sårbar av Brene Brown är en av de böcker som har haft mest inflytande på mig. Någonsin. För den sätter fingret på det som svider och klämmer, och den uppmuntrar mig till att våga bryta ner den där buffertzonen; att kväva oron och hänge mig det som är nu. Fastän jag skulle förlora det imorgon.

För det är värt det.

Tack, ändå.

Det finns ett uttryck som jag har hört som lyder "Tänk om du vaknade upp imorgon, och bara det du tackade för idag fanns kvar". 

Nå, jag känner lite sisådär för det här, och liknande, uttryck. Man kan ju få andnöd, blodtryck och tvångsmässigt beteende med mindre. Det är ett vågat och nästan extremt uttryck, men jag tror att idén bakom tanken ändå är god. Och jag vill ta fasta på det goda.

Uttrycket uppmuntrar (eller forcerar, om man vill se det så) till tacksamhet. Att vända fokus från söndagsångesten, måndagströttheten och veckans arbetsbörda till söndagsgemenskapen, måndagens återseenden och veckans utvecklingsmöjligheter.

Bild från vårt vackra höstvasa. Tagen av min Samuel.

Ni får inte tro, kära läsare, att jag är så här alltigenom positiv. Oo nej. Min intention är inte att avspegla perfektion och renodlad optimism. Jag gnuggar mig länge om ögonen varje morgon, blänger ilsket på telefonklockan om jag vaknar 15 minuter före väckning och bannar väckarklockan då den väl understår sig att ringa.

Men om det nu är som det är. Om nu måndagen så oundvikligen är ett faktum, och om vi inte kan göra annat än gilla läget, så kanske vi borde göra just det. Gilla läget. Och hitta något att vara tacksam för, ändå.

För ingenting blir sämre av att vara tacksam. Jag tror inte vi har något att förlora på att försöka hitta något att känna tacksamhet för, också på den gråaste av höstdagar. Tvärtom tror jag envist på att ett liv i tacksamhet är ett mycket roligare liv att leva än ett bitterhetens och klagomålets liv. 

Imorgon då klockan ringer 06:30 ska jag försöka att minnas att vara tacksam. Fastän det svider. Fastän jag mycket hellre vill dröja kvar i sängens sötma. Fastän inspirationsnivån är lika hög som temperaturen där ute (oroväckande låga med tanke på att bilen ännu körs med sommardäck). 

Men jag ska försöka minnas att vara tacksam ändå. För att det är måndag, för att det är en ny vecka, för att jag har något meningsfullt att syssla med på dagarna. Och inte bara för det, utan också för allt annat jag så rikligen har och får. 

Så fastän det är måndagmorgon 06:30 ska jag försöka vara tacksam. Ändå.