Läst i november

I ett tidigare inlägg i höstas nämnde jag hur jag längtar efter alla boknyheterna som utkommer lagom till jul. Jag har redan fått lägga händerna på två av de många litteraturnyheterna och de är ungdomsromanen Zoo! Virala genier av duon Korkea-aho & Forsström, samt den femte boken i milleniumserien Mannen som sökte sin skugga av David Lagercrantz. 

Boken Zoo! Virala genier har, inte alls utan orsak, blivit kallad svenskfinlands svar på Sveriges Sune och Bert. Jag måste erkänna att jag vid ett flertal tillfällen skrattade högljutt när jag läste den här boken. Den passar alldeles utmärkt åt både gammal och ung som gärna snuttläser och njuter av att sidorna fylls med skrattframkallande bilder. Jag gillade också ordvitsarna och de många absurda händelserna som uppstod. Jag hade gärna sett att vissa teman skulle ha fördjupats ännu mer, såsom frågorna om integration, mobbning och psykisk hälsa. Boken nuddade endast de här teman, men kanske det var ett högst medvetet val från författarnas sida; att som ung grabb i åk 8 öppet och utan förbehåll prata om depression är sällsynt. 

Länge fick jag vänta i reservationskön innan jag fick tag på den här rackaren. Jag var på plats nummer 26 då jag började köa, men nu äntligen! Mina förväntningar var höga inför läsningen, och inte blev jag direkt besviken. Jag var bara inte alldeles begeistrad som jag var av den första och fjärde boken. Det kan förstås bero på att jag var tvungen att läsa snuttar ur boken ur någon veckas tid, istället för att sträckläsa den. Det (snutt- eller sträckläsning) har väldigt stor inverkan på hur jag upplever en bok och läsningen av den. Men absolut, det är en samhällsaktuell roman med sylvassa iakttagelser som alla ni som har läst de tidigare böckerna ska läsa!

Grönt är skönt - sopprecept

Fredagen till ära delar jag med mig av ett favoritrecept i soppväg!

Soppa på blomkål och broccoli
6-8 portioner

1 stort / 2 små blomkålshuvuden
2 normala / 3 små broccolistånd
1 stor gul lök
2 vitlöksklyftor
1 kycklingbuljongtärning
3 dl vispgrädde
Kryddor

1) Hacka blomkål och broccoli till mindre bitar. Skala och hacka löken och vitlöken.
2) Sätt en ordentlig klick smör i en kastrull och fräs löken, vitlöken, broccoli och blomkål i någon minut tills de mjuknar. Rör  om hela tiden. OBS! De ska inte få färg, alltså inte brynas, bara bli lite saftiga och mjuka. 
3) Tillsätt vatten, salt, peppar, kycklingbuljong och eventuellt andra kryddor i kastrullen. Koka i ca 15 minuter. Vattnet ska nätt och jämnt täcka grönsakerna, börja med lite och tillsätt mer efter hand om du tycker att det behövs. Första gången hade jag alldeles för mycket vatten och då blev den (rimligtvis) vattnig - inte krämig.
4) Ta kastrullen av plattan när grönsakerna mjuknat. Mixa med stavmixer till en slät puré. Tillsätt vispgrädden och rör om. 
5) Smaka av och servera med ett gott nybakt bröd (förslagsvis moster Lenas no-hands bröd. Receptet hittas här). 

Jag är min största kritiker

Ibland slås jag av plötsliga fraser. Nästan som om jag hade en utomstående berättare som förtäljer - om inte sanningar så åtminstone - ord som får mig att tänka efter. Riktigt ordentligt. 

Igår när jag klev in genom dörren efter ett lyckat dagsverk föll frasen över mig: "Jag är min största kritiker".

Vissa människor är benådade med en skön hakuna matata, carpe diem och "det blir nog bra, nu tar jag paus"-attityd. Jag är verkligen inte en av dem.

Att analysera sig själv ur ett metaperspektiv är lika mycket en gåva som en börda. Jag läser ofta igenom en text, som jag har producerat, ett oändligt antal gånger, ur en mängd olika perspektiv och med betoning på olika aspekter innan jag är nöjd(are).

Det gör, förhoppningsvis och rimligtvis, att texten blir bättre efter varje läsning, men det är tidsödande och kan samtidigt bryta ner tron på den egna förmågan. Speciellt om texten inte ännu efter den sjuttonde läsningen är tillräckligt bra. I mina ögon, alltså.

Jag är min största kritiker, det vet jag. Jag önskar, och strävar efter, att också få vara min största hejare och min största peppare. Jag drömmer om att kunna ta mina prestationer med lite mer hakuna matata-känsla, och oftare kunna säga "Det här gjorde jag jättebra!".

Min största kritiker. Ser ni den kritiska blicken?

Är du också din största kritiker? 

För att vi aldrig vet

Dina handlederna vittnade om smärta. De små strecken, knappt synliga vid första anblick men likväl närvarande, var det yttre tecknet på en inre plåga. Din inre plåga. En psykisk vånda som inte lätt definieras, som inte lätt talas om, som inte bara så där botas. Jag såg dig bara några minuter, sen kanske aldrig mer. Och ändå brast mitt hjärta för just dig. För dina handleder vittnade om smärta.

Det finns ett citat som jag har sett cirkulera på pinterest och som slagit igenom i och med SKAM. Citatet lyder "Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always".

Det är ganska klyschigt. Men klyschor är klyschor av en orsak. För de innehar en välbeprövad sanning, oftast.

För vad vet jag om vad studentlunchrestaurangens kassabiträde har varit med om. Vad vet jag om vad den där tonårskillen, som tog min plats på bussen, kämpar med precis just nu. Eller taxichauffören i kebabkön. Alla de här människorna är ögonblick i mitt liv. Små, flyktiga ögonblick. Och hur jag bemöter dem kan påverka dem i olika riktningar.

I den korta stunden våra ögon möts; just i den stunden som din och min livsväg korsas, om än för ett aldrig så kort ögonblick, kan just jag påverka i vilken riktning det kan vända för dig.

I alla fall lite.

Och lite är mycket för henne, 
vars handleder vittnade om smärta.

Foto av Fotografebba. 

Mindy avslöjar

Jag ville bara slänga in ett kort inlägg den här tisdagen. Jag har en spännande ny tid i mitt liv, en dröm som jag har haft så länge jag har studerat på universitetsnivå. Det känns alldeles galet hur pusselbitar kan falla på plats, nästan helt och hållet utan min påverkan. 

Jag har alltså fått ett jobb som jag länge har drömt om. Min titel just nu är forskningsbiträde, och det innebär att jag kommer att få göra ett och annat i diverse projekt. Det är alldeles hejdlöst roligt att få se den här sidan av univärlden. Det är verkligen ett #goals jobb för mig.

Ett stycke pinfärskt och ivrigt forskninsbiträde nedan!

Mitt i livet

Om mina studier i litteraturvetenskap har lärt mig någonting så är det att aldrig, aldrig, aldrig döma en bok efter dess utseende. Faktum är att många av de bästa böckerna jag har läst har varit alldeles förskräckligt fula, eller åtminstone inte tilltalande till 2017-talets människa. Därför låter jag mig sällan luras av böckernas yttre format, utan förlitar mig hellre på recensioner och rekommendationer när jag gör mina läslistor. 

En jobbrelaterad bok jag tog mig an och läste ut i helgen är Min katt Jugoslavien. Jag *skäms* hade aldrig hört om boken förut, och efter en snabbgoogling ifrågasatte jag kraftigt om jag över huvud taget har varit närvarande på den här planeten under de senaste tre åren. Pajtim Statovcis debutroman har slagit igenom över hela världen, boken har till och med blivit nämnd i The Guardian och NY Times. Författaren bor i Finland och handlingen utspelas delvis i Finland, delvis i Kosovo. 

En väldigt annorlunda bok om främlingskap, vänskap, ensamhet och flyktingskap för den som inte är rädd för en mångfacetterad berättelse med symbolik, ett sällsynt djup och en aktuell samhällsinsikt.

Utöver att jag läst ovanstående bok har jag ätit brunch, tagit en solskenspromenad (bilden från tidigare i höst), spelat Trivial Pursuit 2000-talet (sjukt bra spel!) och återförälskat mig i blopdgrape. Hemligheten till att blodgrape inte ska smaka beskt - ät inte det vita, tunna skalet som omger grapen, gröp ur det saftiga köttet men undvik det vita, för det är det som smakar beskt och blä.

Tills vi ses igen

Det är allhelgona och mina tankar och mitt hjärta går ut åt alla dem som fattas mig. Min farfar som gick bort i maj 2013. Min morfar som gick bort i december 2016. Frid över deras minne. 

Du var den som gjorde. En handlingens man, av en rang jag aldrig har stött på förut. En alltigenom ödmjuk man. Sen till vrede, sen till förtal. Alltid beredd att ställa upp för andra. Det fanns ingenting som var söndrigt för dig. Sade man om en pryl "Den fungerar nog inte mer" då var du snabb med att gå till ditt förråd och fixa och knåpa. Det fanns inget du inte kunde få att fungera igen. Du var tålmodig och lugn. Du var inte så mycket för att ge råd; din blotta närvaro var råd i sig, för du utstrålade en förtröstan och tillit. I din närvaro kände jag alltid "det blir nog bra till sist". Det blir nog bra till sist.

Du var den som skojade. Du fick vem som helst att skratta med dina otroliga historier. Du klädde ut dig till Odjuret ur Skönheten och Odjuret och var aldrig rädd för att bjuda på dig själv. Du var oerhört generös och var alltid så väldigt mån om dina döttrar, och senare deras barnbarn. Du var en sångare och en artist. Du älskade finsk tango, och varje jul sjöng du och vi, tillsammans. Satulinna, Kalliolle kukkulalle och Valkea joulu. Den ton i mitt hjärta som, all finlandssvenskhet åsido, ändå resonerar med den finska folksjälen har jag fått från dig. 

Kalliolle, kukkulalle
rakennan minä majani
Tule, tule tyttö nuori
jakamaan se mun kanssani

Jag är så oerhört tacksam att jag fick lära känna er.
Tills vi ses igen, älskade farfar och morfar.

Omvälvande stressdefinition

Det finns några meningar som har varit väldigt omvälvande i mitt liv. 
Det följande citatet hörde eller läste jag någonstans för några år sedan:

Stress är inte "mycket att göra".
Stress är en oklar uppfattning om vad som ska göras,
när det ska göras och hur det ska göras.

Ungefär hela min världsbild förändrades när jag hörde de orden. 

Ända sedan jag hörde de här orden har jag haft en helt annan attityd till stress och tidsanvändning. Jag tycker inte jag är stressad när jag harr mycket som måste göras - så länge jag vet vad som förväntas av mig. Däremot vet jag, att det går att uppleva stress över att man helt enkelt inte räcker till, man har brett ut sig som ett för tunt lager smör på en färsk brödskiva. Den stressen har jag också upplevt. Men jag tror att både definitionerna samtidigt kan gälla.

Ni kan få en bild på min garderobsblomma. Hemskt ostressad sådan.

Stress kan jag känna, när jag har en enda sak på mitt schema (gradun är ett praktexempel) och har ingen aning om i vilken ände jag ska börja, om det ens är genomförbart, vilka krav som finns på mig och när jag förväntas vara klar. Det om någonting är stressande.

Då skjuter jag upp det obehagliga och gör allt möjligt annat; rensar skåpen, städar kökshyllorna, möblerar om, tvättar fönstren - you name it. Inte i rofylld lust, utan av i andan av ren och skär frenesi och förträngning.

Som tur är, tog jag tag i min underliggande stress och åkte ner till Åbo för handledning. Nu har jag fått en tydlig bild på vad jag håller på med, vad som förväntas av mig och också ett datum att ha som delmål. Jag har alltså eliminerat mina värsta stressfaktorer.

Jag hoppas att de här orden också kan göra lika gott i ditt liv som det har gjort - och gör - i mitt.

Jag önskar dig ett stressfritt veckoslut! 

Små kärleksförklaringar

I ett tidigare inlägg skrev jag om Relationsekvationen, eller snarare avsaknaden av den. I princip skrev jag om att i sina relationer ta hand om de mest grundläggande sakerna som kommunikation, vänlighet, artighet och helt enkelt not being a jerk. Man kommer väldigt långt med det.

Min Samuel och jag är inte riktigt bra  på pampiga dejter med trerätters, fyrverkerier och limousinfärd. Däremot är vi riktigt bra på att göra små kärlekshandlingar i vardagen, och jag tror att det till och med är viktigare än de där pompösa men sällsynta kärleksförklaringarna. Så i andan av litet gör mycket vill jag dela med mig av några små, kravlösa kärlekshandlingar som vem som helst klarar av. Här kommer de:

Stoppa om. Riktigt så där som föräldrar gör åt sina barn när de ska sova. Det är så mysigt att få bli omhändertagen på det här sättet. Också vuxna behöver det!

Förbered kaffe- eller vattenkokaren och så fort du hör din kära komma hem sätter du igång den så att ni kan ta en gemensam kaffepaus.

Laga en god kvällsbit. Speciellt om din partner är på en kvällsträning brukar en färdig förberedd, rejäl och god kvällsbit sitta alldeles utmärkt.

Förbered tandborsten. Ja det här kan låta lite löjligt, men redan en så liten kärlekshandlingar som att sätta tandkräm på sin partners tandborste viskar ett "Jag tänker på dig, också när jag borstar tänderna".

Var förutseende. Vet du att din partner alltid brukar börja frysa om morgonen vid frukost - hämta sockorna och filten. Att dessutom göra det innan du blir ombedd eller tillfrågad gör det ännu starkare!

Lär dig din partners svagheter. Inte svagheter som i karaktärsmässiga eller fysiska svagheter, utan snarare vad som får fin partner att smälta. Vet du att din partner gillar Manhattan chips på Champions League tisdagar (inte alls ett exempel ur vårt förhållande, haha) - förbered dig genom att skaffa en påse och lite dipp. Eller vet du att din partner har en förkärlek för frukost på säng, gör det en helt vanlig vardag!

En bild från 2014. Foto: Fotografebba

Dela roliga memes/bilder. Jag och Samuel sportar mycket med det här. Vi brukar PM:a varandra om vi stöter på någon meme som samtidigt är en del av vår insiderhumor, eller är en stund av "I saw this and thought of you". Här bör man ändå vara försiktigt att humorn inte går överstyr och blir förolämpning. En stor nypa taktfullhet och sinne för vad din partner gillar vs. inte gillar är viktigt!

Ta vara på sådant som din partner skulle uppskatta. Jag brukar låna eller köpa böcker som jag tror Samuel skulle gilla, Samuel brukar säga åt mig om han sett en trailer till en film som jag skulle tycka om. Vi båda brukar spara och spela upp musik som vi tror att den andra skulle uppskatta. 

Skicka ett kärleksfullt meddelande. Det får inte vara informativt som "Kan du köpa mjölk?", utan snarare ett spontant meddelande som vittnar om hur mycket du uppskattar din kära.

Ord på vägen

Minns ni om när jag skrev om mina 6 bästa tips för ett läsande liv?

Ett av mina tips var att samla vackra, tänkvärda citat i ett och samma ställe. Idag tänkte jag dela med mig av några glimtar jag har sparat i mitt häfte. Häftet kallas jag "Ord värda att bevinga".

Ibland satsar jag lite mer på hur jag rent kalligrafiskt skriver ner mina citat. Ibland mindre. Oftast inte så mycket alls. Men det får vara lite imperfekt, det är bara mänskligt.

Jag hoppas att jag med de här bilderna kan inspirera er till att läsa mer. Och våga ta er an lyrik också. Längst ner finns en lista på varifrån citaten är hämtade. Läs och njut.

Citaten är hämtade ur:
Bodil Malmsten (2014) Det här är hjärtat (den här bara måste ni läsa)
Peter Sandström (2012) Till dig som saknas
Lars Huldén (2016) Läsning för vandrare och andra (vari citatet från 1974 finns med)
Pauliina Rauhala (2015) Taivaslaulu