Medvetandeström

Det tar en tid att anpassa sig till ett nytt tempo. Ett nytt livsskede, rentav. Jag har ju som nämnt börjar jobba och än så länge är det ett trevande; det där med att få jobb, avhandling, danslärarjobb, fritid och hushåll att gå ihop. 

Inte så att det nödvändigtvis är stressigt eller svårt. Men det är ett trevande. Ett blivande, kan man väl säga. Det är orsaken till att bloggen ibland inte uppdateras varje dag fastän det är mitt mål, men jag hoppas ni låter mig treva ett tag.

Vi skaffade en ny TV igår. Och TV:ns storlek till följd var vi tvungna att skaffa ett nytt tv-bord. Det i sig skapade en mängd ringar på vattnet och igårkväll fanns inte en enda ledig yta, då alla byrålådor, skåp och skrubbar var tömda i väntan på att bli rensade och organiserade. Klockan 23:00 ville jag helst göra det här:

Discover & share this Messy Room GIF with everyone you know. GIPHY is how you search, share, discover, and create GIFs.

GIF från giphy.com.

Vi köpte tvn på black friday. En del av mig är trotsig och i passiv protest mot kommersiella konsumtionsdagar som just black friday. Jag ogillar köphetsen, hypen och hur galna folk blir kring liknande dagar. Å andra sidan är jag medveten om att man faktiskt kan göra ordentliga fynd på de här dagarna. Det gjorde i alla fall Samuel och jag. Vår trotjänare till TV fick äntligen gå i pension och vi välkomnade en ny TV. Idag, på lördagen efter black friday, är priset redan uppe med 600 € mer. Om det inte är ett fynd så vet jag inte.

Och välbehövliga kängor åt tanten själv. Det var ett rejält kap och uppfyllde mina samtliga kriterier: konjaksfärgade snörskor med dragkedja, ingen klack och inte för högt skaft. Och ett visst pristak förstås. Av en ren slump stövlade jag in i en butik och praktiskt taget snubblade över de här godingarna. Så som sagt, jag är tudelad då de kommer till konsumtionsdagar.

Istället för att peka finger

Det är många debatter på gång just nu. Eller jag antar att det alltid är det i någon mån.

Det är #metoo, fostran av pojkar, vigningen av samkönade äktenskap, mjölkfrågan i skolan, silvervattensfrågan i allmänhet och andra mer kroniska debatter som kommunsammanslagningar, pälsfarmning och sjukvårdsreformen. Listan kan göras lå-ång. 

Jag är inte en samhällsdebattör. Jag följer hellre med från sidlinjen. Inte så att jag inte bryr mig. Faktiskt så har jag en åsikt i det mesta, men jag har aldrig riktigt funnit min plats, om det nu finns någon sådan, i debatter på den offentliga arenan. Till stor del på grund av den diskurs som råder däri. Polariseringen. Vi mot de. Du har fel i huvudet som tycker så. Vi kan absolut inte ha något att göra med er som tänker si.

I konflikter är ofta min naturliga instinkt att se till att alla har det bra. Jag är mån om att alla blir hörda och sedda, förstådda och respekterade. Ibland tycker jag att jag ser det här i samhällsdebatter. Tyvärr oftast inte.

Jag tror vi skulle se en markant förändring i debattdiskursen, eller i vardagskonflikterna, om vi så långt som möjligt skulle utgå ifrån det som är gemensamt. Istället för att genast peka ut den där ena saken som skiljer, skulle vi lyfta fram de tiotals sakerna som de facto är gemensamt. Visst, det går inte att undvika alla problem med en sådan ingång. Men jag tror definitivt att det blir en bättre grund att bygga en sund dialog på. 

En representant från Hem och Skola sade på en föreläsning, att det viktigaste på ett föräldramöte/utvecklingssamtal är att börja med att lägga en god grund. Att säga: "Vi båda vill det bästa för ditt barn". Fastän läraren och föräldern kan ha olika syn på hur undervisningen och fostrandet ska se, ut är kärnan alltjämt densamma.

Är det inte en bra grund att bygga dilog på, så säg?

Foto av min goda vän och otroligt duktiga Sofia Ylimäki-Lindqvist

Nedslag i telefonbilder

Mitt telefonminne är ständigt fullt vilket gör att jag med jämna mellanrum är tvungen att gå igenom bilder och övrigt, i jakt på sådant som går att radera eller flytta över till en extern hårddisk. Innan jag gör det vill jag dela med mig av några godbitar ur mitt bildflöde på telefonen.

Bild från februari 2016. Vårt fadderbarn Sibel och jag på hennes dop i februari 2016. Hennes fina mors blogg hittar ni här.

Bild från mars 2016. Samuels lyxmorgonmål-på-säng. Skulle inte sitta fel imorgon.

Bild från juni 2016. Idyllen ja. Min pappas mästerverk. Gäststugan torpet i sommarsken

Bild från november 2016. Obligatorisk flygplansbild. Vi flög från Åbo till Vuokatti. Att se solen efter veckor av kaamosmörker var ett välbehövligt underverk.

Bild från Åbo, december 2016. Någon vecka innan vi flyttade. Jag minns hur nostalgisk och vemodig jag kände mig i det här skedet av åboslutspurten.

Bild från december 2016. Vi "spelade sällskapsspel" i Torpet, mina syskon, svägerskan, Samuel och jag. I verkligheten skrattade vi ihjäl oss medan vi planerade hur vår mors juluppdrag. I 19 år har hon planerat juluppdrag åt oss på julaftonsmorgon, nu var det ombytta roller. Mer om det i ett inlägg i december!

Bild från december 2016. Min Samuel och jag på väg på ugly sweater party!

Bild från december 2016. Min sista KDC show. Hjärtesorg och översvallande tacksamhet.

Bild från april 2017. Mina syskon, ingifta och jag klädde ut oss till sjukvårdspersonal på påsk. Vi reste runt i ambulansen (mina föräldrars amerikanska minivan) och underhöll nära och kära. Allt sådant tokigt med de här typerna.

Bild från mars 2017. Att jag får dela allt det här med honom. ❤

De kärleksfulla smådåden

Det var efter att jag läste Pappamonologernas härliga och hjärtevärmande inlägg om pappaskills som jag kom att tänka på de här små stordåden - smådåden - som föräldrar (mina föräldrar, och föräldrar i allmänhet) gör. Varje dag.

De förde mig till träningar. Hämtade mig från träningar - min far till och med tränade mig och två dussin andra pipiga och fnittriga tjejer i mer än ett decennium. De gjorde små små äppelbitar, på den tiden mer känt som fågelmat, för att nippertippan Mindy föredrog sitt kvällsäpple just så. 

De sökte efter skridskor klockan 23:30 på tisdagkväll för att jag hade glömt att nämna att det var ishockey på schemat onsdagmorgon klockan 8:30. De grävde runt i uteförrådet (i -20 grader) i jakt på skidor, som därutöver skulle vallas, för att det var "Hela skolan skidar" följande dag. Och de såg till att min cykel hade luft i däcken, reflexer och cykellampor. De såg till att vi hade varma, hela, rena kläder. Varje dag.

När jag var barn såg jag inte de här små stordåden. Jag kunde inte uppfatta den kärlek som var inbakad i de här smådåden, i alla fall förstod jag det inte då på samma sätt som jag gör nu. Nu vet jag lite mer; om hur mycket av det jag som barn tog för givet kräver av de vuxna. Och jag inser vilken otrolig omsorg mina föräldrar och andra vuxna i min närhet har haft om mig och mina syskon.

Förr trodde jag att utmärkt föräldraskap var synonymt med hjältemod. Heroism. Supermom to the rescue. Jag trodde att superföräldrar hade en övernaturlig egenskap att alltid råka dyka upp och hjälpa till precis innan det är för sent. Precis som i filmerna.

Idag förstår jag att mina föräldrar, och många föräldrar där ute, är de riktiga hjältarna. De är sanna vardagshjältar. De dyker inte upp precis innan det är för sent - de dyker upp varje dag, i ur och skur, i -20 grader, magsjuka och pubertetstrots. 

Må detta var hoppfulla ord åt dig som just idag känner att ditt föräldraskap inte handlar om att sköta mer än det absolut nödvändigaste: mat, sömn, kläder. Du utför små stordåd. Och en dag, när dina barn är vuxna och utflugna tror jag att de kommer att inse vilken vardagshjälte just du är.

Bild från min studentfest 2013. Och mina föräldrar - utfört små stordåd sedan 1992. 

Alldeles försjunken

Jag har en förmåga att alldeles uppslukas av diverse teman som råkar intressera mig eller råkar ligga för handen. Jag kan helt och hållet försjunka i en bok, ett pussel, pyssel eller något annat som upptar min uppmärksamhet.

Och jag minns första gången jag i psykologikursen i gymnasiet hörde om flow. Plötsligt fick jag ett ord för det där jag tidigare hade så svårt att beskriva, som jag knappt förstod och som på ett sätt skrämde mig. 

Det är väl en förmåga på gott och ont. Jag som har hungerskänslor lika punktliga som tians nyheter, kan totalt försumma matintaget under en hel kväll när jag väl är inne i något projekt. Jag kan ibland så grotta ner mig i läsningen av en bok, att jag totalt glömmer bort andra viktiga saker som att hämta postpaket, lämna tillbaka bibbaböcker eller ringa det där samtalet.

Just nu är jag försjunken i att pyssla rekvisita till dans-julshowerna. Det finländska spelet Afrikans stjärna är temat för en av dansgrupperna, och jag är förstås all-in med handgjord spelplan, tärning i XXL-format och spelbrickor. Gradun ja, den är en bisak.

Det är som sagt på gott och ont det där med flow.

Mindy Joy - försjunken i vad som helst sen 1994.

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

Det som bara vi kan

För ett tag sen skrev jag om en stressdefinition som har varit väldigt tankeväckande för mig. En stress som inte uppkommer så mycket av de yttre omständigheterna som den inre osäkerheten på vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras.

Emedan jag fortfarande tror helt och fullt på den stressdefinitionen, är jag också fullt medveten om att det finns en påtaglig stress som till stor del är beroende av yttre omständigheter. Jag själv har inte upplevt den här stressen, men jag har sett den. Du har säkert sett den, ja vi vore blinda om vi inte hade sett den.

Den.
Den där stressen som uppstår till följd av att projekt på projekt läggs på; nya ansvarsuppgifter läggs till och arbetsbilden breddas utan att något för den skull minskas eller tas bort. Kanske barn, huslån, försäkringar, räkningar, renoveringar, arbetsresor och övrigt samhälleligt engagemang också ingår i ekvationen. Den omöjliga ekvationen. Den omänskliga ekvationen.

Mitt hjärta gråter över de slutkörda. De utbrända, genomtrötta, tappert kämpande men alldeles för urlakade själar därute. De som för länge sedan borde ha klivit av det galna hamsterhjul vi kallar samhällstempo. Men visst är det svårt att förstå när nog är nog. Att nog är nog.

Allt det här i kombination med prestationskrav och orimliga förväntningar på den egna orken, och väggen kan vara ett snart faktum.

Foto av Fotografsystern Ebba.

Vi kan kanske inte förändra samhällstempot. Jag vill tro att det går, men i väntan på. Om vi inte kan förändra hela samhället kan vi ju bara gå till oss själva. Jag tror att vi aldrig kan vara lyhörda nog för det egna tempot. Vi kan aldrig vara känsliga nog för signaler från den egna orken. Aldrig tillräckligt måna om våra kära, om oss själva.

Det är bara vi själva som kan tacka nej till att anta nya uppgifter. Det är bara vi själva som kan uppmuntra andra till att ta det lugnt, att inte svara på mejlet genast, att ta sin tid. Vi kan, om vi vill, starta en vänligt sinnad protest mot det hetsiga och uppskruvade tempot. Vi kan, om vi vill.

Men det är bara vi, som kan det.

Konsten att medla

Jag hade den enorma oturen att vara bortrest under tiden som republikens före detta president och nobelprisvinnaren Martti Ahtisaari besökte mitt Vasa. Idag har jag läst om honom i tre olika dagstidningar och känt en stor dos avundfriskhet (tack för ordet Katarina) på alla dem som hade förmånen att närvara.

I artiklarna om fredsförmedling står det att en av förutsättningarna för god konfliktlösning är att verkligen våga lyssna på varandra.

Tänk det. Tänk att både lokala och globala problem kan lösas med så grundläggande saker som att lyssna på varandra. Att uppmärksamma varandras behov och önskningar. Våga vidkänna sina egna och, kanske framför allt, den andres behov. Det känns ju alldeles banalt.

Men jag tror stenhårt på det. Jag tror på att det handlar om en god grund att bygga förtroende på. Jag tror att den förmågan är tillämpbar och till fördel i alla kommunikativa situationer, oavsett om det är i relationen, på jobbet eller ute i världen.

Konflikter är skapade av människor. Därför kan människor lösa dem. 
- Martti Ahtisaari

Fredsförmedlare Mindy - skulle ni anställa mig?

PS: Jag gläds över att rubrikerna i samtliga tidningar jag läste, i samband med Ahtisaaris fenomenala fredsförmedlarförmåga, tog upp hur viktiga kvinnor är i konfliktlösning. "Kvinnor har en nyckelposition då det handlar om att lösa konflikter, både globalt som lokalt". Och jag tänker på goda konfliktlösar i min omgivning, visst känner jag många män som är goda fredsförmedlare, men jag känner ännu fler kvinnor som är det. Vad det beror på vet jag inte, men jag kan definitivt skriva under påståendet. Kanske jag borde sadla om i livet och bli fredsförmedlare, det vore otroligt intressant!

I mötet med dig

Det blir allt viktigare för mig.

Det där som jag skrev om för bara några dagar sedan. Det om att vi aldrig vet (läs det här).

De allra flesta av oss har någon form av spruckenhet. Jag tror inte det är tänkt att vi ska klara oss helt och fullkomligt helskinnade igenom livet. Några av oss kanske har mindre skrubbsår och skråmor, andra ärr eller öppna sår.

Helskinnade är vi inte. Det är väl ingen.

Men det är vår spruckenhet som är bland det allra vackraste. Det är i mötet med dig och din söndrighet som alla mina murar rämnar. Det är när du är ärlig ommdina sår som alla mina krampaktiga försök att upprätthålla en blankpolerad fasad glöms bort, och istället ersätts med en bejakande transparens.

Det är i mötet med ett sårbart du, som jag vågar bli ett sårbart jag.

Bild från 2012

Post it-kärlek

Det finns mycket jag och Samuel inte gör. Men skriver post it-lappar, det gör vi.

Jag tycker det är en fin vana. Att skriva post it-lappar.

Det blir mest informativa sådana, som den på bilden ovan. Men också roliga sådana, lappar "skrivna" av kaffekokaren ("Jag är stark - späd ut mig") eller gymväskan ("Jag luktar illa, vädra mig!"). Lappar som vill pigga upp, göra glad eller överraska. Lappar som säger det var för att jag tänkte på dig som jag skrev det här. 

Idag när mycket sker virtuellt, och via pling på telefonen, känns det härligt analogt att plita ner ord till sin kära, med eftertänksamhet och omtanke, eller i all hast innan man rusar ut genom dörren. Ingen skillnad vilketsom.

Det om något är vardagsvackert och ljusglimtar i vardagen.