Det är lätt med facit i hand

En sådan här dag vandrar mina tankar tillbaka till en tid då jag ännu inte var till. Alldeles osökt kommer jag att tänka på de människor som levde i mitt Finland, under de där händelserika åren i början av det nittonde århundradet. 

Jag tänker på dem som vågade stå upp för vad de trodde på. De som kämpade för Finland inom lantdagen, ute på slagfälten eller på hemmaplan både under kriget som rasade för hundra år sedan, men också kriget som rasade några år senare.

För det är lätt att med facit i hand säga "Det är klart att de kämpade". Det är lätt, när vi vet hur det slutade, att tänka att det var en självklarhet att Finland, med den finska sisun, övervann jätten i öst. I historieböckerna står det mer sällan om tvivel och tvekan, men jag är säker på att en hel del tvivel och mycket tvekan rörde sig i tankarna på Finlands folk. Kan vi verkligen stå emot? 

Och det är det som jag beundrar mest. Att de, utan facit och utan garantier, vågade stå upp och vågade kämpa. Att de kunde motivera sig till att slåss för ett land som de inte visste om skulle bli till.

För det är lätt med facit i hand att tänka att det var en självklarhet. Det var det aldrig. Och därför beundrar jag dem. Därför är jag idag ödmjukt, så ödmjukt, tacksam.

När jag inte

Jag skrev för några inlägg sedan om hur min "nya" vardag än så länge ganska långt består av ett trevande. Jag balanserar det nya jobbet med danslärarjobb, avhandlingsskrivande, smågruppsaktiviteter, bloggande och motion. Men när jag inte gör något av följande, vad gör jag då?

Pysslar med min Bujo. Ja min bullet journal uppfyller många syften. Inte bara underlättar den min vardag, utan den hjälper mig också att slappna av. Det är så rogivande att sitta och rita små krumelurer, eller träna på hand lettering eller annat. 

Spelar sällskasspel. Jag är en tokig brädspelare. Eller egentligen frågesportspelare. På bilden ovan spelar jag och Samuel rummikub, ett superroligt och lätt-att-lära-sig-spel som närmast kan beskrivas som alfapet men med siffror. Alfapet är för övrigt ett spel som jag saknar, i ordets två betydelser, i mitt spelsortiment *julklappstips*. Ja och så äter jag lakrits/salmiak/choklad.

Myser. Nej jag skojar inte; en stor del av mina kvällar går att mysa. Jag gillar, och behöver, slappna av om kvällarna och gör det bäst genom att fixa kvällsmål, tända ett ljus eller tio, läsa en bok eller se på en serie. Ovan en bild från vår söndagsmorgon med rågbröd och Sunes jul.

Promenerar. Jag tycker det är alldeles oförskämt skönt att gå på promenad. En promenad uppfyller så många funktioner, och alla problem blir alltid lite bättre efter en tur i det friska!

Vad gör du när du inte gör allt det där som hör vardagen till?

När jag är med dig

Få ting är så karaktärsdanande som att leva i ett äktenskap. Eller inte ens nödvändigtvis ett äktenskap - vilken nära relation till vilken annan människa som helst är karaktärsdanande nog. 

Vore jag att leva ensam på en öde ö skulle jag knappast reflektera över sådant som envishet, trångsynthet och stolthet och andra mänskliga tillkortakommanden. Men nu gör jag inte det, och därför är jag ofta smärtsamt medveten om mina brister. Ja, jag är aldrig så medveten om mina fulaste sidor som när jag ser mig själv interagera med de människor, eller snarare människan, som betyder mest för mig. 

Det finns få ställen där jag kan visa upp innehållet i själens skamskrubb. Det där stället dit allt det där som "jag ska ta itu med senare" trycks in, ställs i osorterade högar, göms och glöms bakom en dörr som knappt går att stänga. Och det är på gott och ont, det där att det i äktenskapet går att visa upp innehållet i själens skamskrubb.

För å ena sidan är det befriande att ha ett forum, där det är okej att släppa på hämningarna och de sociala spärrarna för ett tag. Å andra sidan är det verkligen inte okej, att den som jag älskar allra mest är i min omedelbara närhet, och bör uthärda den storm som kan dra genom rummet när den där skamskrubbsdörren står på glänt.

Få ting är så karaktärsdanade som ett äktenskap eller en nära relation till en annan människa. Och få ting är så nådefullt, som att få glänta på själens skamskrubb och mötas av nåd, förståelse och förlåtelse. Det om någonting uppmuntrar till förändring. Det om någonting uppmuntrar till att ta itu med de där osorterade högarna.

Det om någonting är karaktärsdanande.

Bild från sommaren 2017. En typisk bild på oss två; i all brådska sätter vi oss i bilen och medan vi kör säger jag "Samuel se hit snabbt". Jag knäpper en bildserie varav Samuel tuggar tuggummi på varenda en. Av just de här orsakerna gillar jag den här bilden. Den är okonstlad och ärlig, det här är Minduel i sitt naturliga habitat.

Favoriterna: julmusik

En månad har jag, väldigt mycket i smyg och med ett väldigt ont samvete, lyssnat på julmusik. Nu äntligen är det alldeles rumsrent, också bland de mest konservativa inget julrelaterat före december-personerna, att fylla örongångarna med härliga juletoner. I det här inlägget ger jag dig ett axplock av några av mina favoriter i julmusikväg. Samtliga låtar är hämtade från min egna Spotifylista med namnet christmas time som ni hittar här. 

Då det kommer till julmusik får jag rysningar (och inte goda sådana) av låtar som Hej tomtegubbar, Nu är det jul igen och Tomtarnas julnatt. Det är sött och gulligt när en barnkör sjunger det live, men då de här låtarna spelas sönder i högtalarna i allehande affärer blöder mina stackars öron. 

Men ändå är jag en allätare av rang då det kommer till julmusik (eller musik överlag). Jag lyssnar på allt från poppiga julnyheter till sakrala psalmer. Oftast är det låtar som har en vacker text som berör, eller har ett annorlunda och fint arrangemang på en annars sönderspelad julsång, som får komma med på min spellista. Men här kommer ett dussin av mina många favoriter i julmusiksväg!

Johanna Grüssner, som för övrigt konsertar i Vasanejden i helgen, har en underbar julskiva. Min favorit är, förvånansvärt nog, den här. Arrangemanget är så behagligt och smooth jazzigt.

Oslo Gospel Choir figurerar på flera spellistor hos mig, inte bara på julmusikslistan. Jag gillar äldre, mer okända julsånger och därför får de här två vara med. Jag har också en alldeles speciell relation till Mitt hjerte alltid vanker. Mer om det på luciadagen.

Den absolut mäktigaste versionen på O helga natt levererar David Phelps (inte att förväxlas med simmaren, Michael Phepls). Kalla kårar varje gång.

Min mamma har lyssnat mycket på Amy Grant under min uppväxt, så att hon bidrar med flera låtar till min spellista är inte förvånande. Den här sången, Christmas Lullaby (I will lead you home) brukar jag spela under lugna, tysta adventsmorgnar. Så fridfull och vacker.

Michael W. Smith i duett med Carrie Underwood kan inte bli fel. Den här är så hoppfull och mäktig. 

Francesca Battistellis sång Be Born in Me är en av många sånger på skivan The Story. Sången är Marias perspektiv på julevangeliets händelser. Jag blir så berörd av den här sången för texten och musik bildar en så mäktig enhet. Om jag någon gång spelar Maria i en jultablå skulle jag vilja sjunga den här. *goals* (som ungdomarna skulle säga).

Rascal Flatts är ett inte så jättekänt band i de här trakterna, men jag har diggat dem ända sen deras medverkan i filmen Bilar. Den här sången är ur Josefs perspektiv. Tankeväckande och annorlunda.

Det är nästan så jag tar fram min skämskudde då jag säger att jag är en helhjärtad Frozen fantast. Humorn är så fantastisk i filmen, musiken är så bra och i smyg önskar jag att jag också hade en Elsaklänning. Öppningssången Vuelie är kanske inte en julsång, men den är mäktig och passar väl in så här i vintertid.

När jag hör Pentatonix Coldest Winter kan jag inte sitta still. Det är en sång som alltid får mig att koreografera häftiga shownummer i huvudet.

Sara Bareilles är en av mina förebilder då det kommer till musik. Hennes två låtar Love is Christmas och Winter Song är superfina pianoballader. Lyssna och njut! 

Och jag andas ut

Ibland kommer fredagar mer lägligt än andra gånger. Som den här veckan.

Jag skickade in min avhandling för handledning igår, så idag har jag haft hela dagen på mig att städa, julpynta (med det lilla julpynt som hittas i vårt hushåll), rensa kaffekokaren (gör det oftare människor, fy bubblan vad obehagligt det är!) och handla i lugn och ro. Härligt med såna här mellandagar - inte riktigt vardag men inte heller veckoslut. 

Idag har vi lite oförhappandes (fantastiskt ord det där) snubblat in i decembermånad. Och jag har fått öppna den första luckan i min Dermosil kalender, och min Samuel fick dricka sin första slurk av kaffet gjort på kaffe från kaffekalendern (många kaffen i samma mening). (Jag måste sluta överanvända paranteser). 

Jag tror det är ett säkert, och fint, ålderstecken att jag nästan alltjämt går i inneskor, även hemma. De här är mina favoriter, världens skönaste och mjukaste. 

Bild från ett år tillbaka, december 2016. 

Ha ett fint veckoslut, läsare!

Ett tack till dig

För ett år sedan då jag väldigt intensivt planerade min blogg, kämpade jag samtidigt med en bloggrelaterad osäkerhet. Den här osäkerheten hade till stor del att göra med den utsatthet som en blogg innebär.

I dag är de allra flesta av oss på något sätt "offentliga". Säkert också du som läser, har facebook eller någon annan social profil, som gör att vem som helst kan kommentera och skriva vad som helst till dig, om dig. Min blogg hittas ganska lätt med några sökord på internet, och i princip vem som helst kan läsa och kommentera.

Så min bloggrelaterade osäkerhet bestod till stor del av rädslan för vad ni, mina läsare, skulle kommentera. Jag har valt att godkänna möjligheten till att kommentera anonymt, för jag vill att tröskeln till att kommentera ska vara låg. Men den här låga tröskeln innebär förstås också lägre tröskel för att vara elak, för att såra och skada.

Nu efter tre månader av nästan dagligt bloggande har jag ännu inte fått en enda elakt sinnad kommentar. Tre månader är i och för sig inte en så lång tid, men jag måste medge att jag hade väntat mig mycket mer näthat. Och även om det kommer någon elak kommentar någon gång, det kommer det säkert, är jag ändå tacksam över att ni har gett mig möjligheten att med ro logga in på min blogg. Inte alls rädd för vad ni skriver till mig, om mig.

Så till dig, vem du än är, tack för det!

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Låt mig få veta längs vägen

Ni vet den där dråpliga historien om frun, som frågade sin man efter flera årtionden av äktenskap: "Älskar du mig ännu?". Och mannen svarade: "Hördu, det där har vi ju rett ut en gång för alla vid altaret - jag säger nog till om det ändrar". 

Ja, jag förstår ju att det är ett skämt. Ett ganska dåligt skämt, om du frågar mig. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med den ängsliga hustrun i det här fallet. För hon ville ha respons. Vi behöver respons. Jag behöver repsons.

Under det här året har jag lite läst in mig på skrivhandledning och respons, både respons på texter men också respons överlag, som koncept. Jag har läst om, och konkret upplevt, vikten av att få respons; på texter, i relationer, i arbetet ja överallt.

Och min övergripande slutsats är att jag tror på att ge respons åt varandra. Inte att kritisera och påpeka fel och brister, utan att vara lyhörda för varandra, och att föra en ständig, konstruktiv dialog med varandra. Jag tror på att vi behöver att någon annan ser på det vi gör för att vi ska få perspektiv. Vi behöver det för att utvecklas.

Jag tror inte på att sitta tyst alldeles för länge, alldeles i onödan. Jag tror inte att det är bra att uppdatera varandra om läget först när man är framme; när texten väl är inskickad, när kursen väl är över eller när relationen redan är död. Jag tror att de flesta inte enbart vill ha ett vitsord på slutet.

Nej, jag tror på att vi blir bättre,
om vi låter varandra få veta längs vägen.

Bara en stund till

Jag vet inte om jag har drabbats av någon form av anti-kaamos-trötthet, kaamos pigghet, om du så vill. Eller om jag sympativakar med alla småbarnsföräldrar som jag vet att är vakna om småtimmarna, precis som jag. Hur som helst har min kropp på sistone tyckt att det är alldeles rimligt att vakna och vara hur pigg som helst redan en 3-tiden på natten. Att fånga John Blund efter det är absolut omöjligt. 

Så vad gör jag istället? Ja, du vet jag gör koreografier, planerar vilka böcker jag ska läsa till näst, funderar på julklappsbestyr, tänker om vi borde möblera om i lägenheten, ägnar en tanke eller fem åt jobbrelaterade ärenden eller bara ligger och rullar tummarna. 

Men nu när klockan ändå visar en rimlig tid. Då skenet från fler än ett par billyktor per timme mönstras på våra sovrumsväggar, då tycker jag det är rimligt att stiga upp, koka det färskmalda kaffet från min favoritshop i Vasa, tända lite ljus och börja dagen sådär alldeles sakteliga. Och när jag väl är så här långt önskar jag att tiden kunde gå lika långsamt som den gör om vargtimmen.

När jag väl är så här långt önskar jag att jag kunde få dröja, bara en liten stund till.

Jag önskar er en skön tisdag, kära läsare.

Böcker som lämnar mig mållös

Det finns bra böcker.

Så finns det böcker som lämnar en alldeles mållös. Paff. Matt. Mos i hjärnan. Böcker, som när den väl är slut får en att i alla fall vända på det sista bladet i hopp om att den ändå skulle fortsätta. Böcker som med rätta skulle kunna dela in ens liv i episoder; ett före och ett efter.

Här nedan listar jag sex böcker som av en eller annan orsak lämnat mig alldeles matt:

Rebecca av Daphne du Maurier (1938). I skarven mellan romantisk idyll och psykologisk thriller uppstår du Mauriers mest kända verk.  Jag är svag för romaner som utspelar sig under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Den psykologiska spänningen är så puttrande och den skickliga skildringen av karaktärerna är hänryckande.

Från Samuel snapchat. Hans bedömning av boken (utseendet av boken) är lite annan än min. Men tro mig - den är bra! 

Hägring 38 av Kjell Westö. Ja vår egna helsingforsskildrare stal mitt hjärta med den här romanen. Det globala möter det lokala på ett så utsökt sätt i den här prisvinnande boken. Skildringen av de omskakande händelserna som ägde rum ute i stora världen, men också i den växande staden Helsingfors. Alla helsingforsbor borde definitivt ta sig an den här, men jag som inte alls har något överdrivet förhållande till staden låg på golvet och flämtade efter att boken var slut. Och det är sant. 

Levande och döda i Windsford av Håkan Nesser. Bortse från det icke-clickbait namnet och se istället till innehållet. Den här boken är så förtrollande då läsaren från sida ett inte vet riktigt vad hen ska tro. En människa blir inte mänskligare än så här. Jag älskar då karaktärer inte kan klassas som varken enbart goda eller enbart onda. Då är de som mest mänskliga. Den här har en så kuslig och kittlande underton att det blir en riktigt sträckläsning!

Frälsaren av Jo Nesbø. Min första bok som jag läste av norrmannen Nesbø. Utspelar sig lämpligt nog i ett julväntande Norge, vilket passar bra så här då december står för dörren. En klassisk kriminalroman men med många spännande twistar som lämnade mig paff och ihålig, så där känslomässigt efteråt. 

 Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Den här har många där ute redan läst, och ni som inte har det gör det å det snaraste. Bankman är så otroligt skicklig på att få med hela livet i sina böcker; kärlek, vänskap, förakt, envishet, döden, livet. Och så skriver han så förbaskat roligt också. Skratt och tårar framkallar hans böcker. Läs också med fördel hans kortroman Och varje dag blir vägen hem längre och längre. Så vackert. Tårdrypande vackert.

Änglarnas svar av Stefan Einhorn. En bladvändare av klass. Om andra världskriget och den överlevande Hanna som kommer till Sverige med de världskänd svenska vita bussarna. Om hur det var på den tiden; förtränga och gå vidare. Men det går inte att fly sitt förflutna för alltid, och det får Hanna se.  

Har du läst någon av dessa? Vilken ochvsd tyckte du? Om du gillade det här inlägget och gärna vill ha fler listor på böcker som gör mig (och kanske dig) mållös - klicka på hjärtknappen nedan!  

Om vi skulle veta

Självförtroendebotten och kroppskomplex. Spegelfixering och modlöshet. Tonårsmindy hade en berg-och-dalbana i känsloväg. Osäkerheten var en naturlig förlängning av den kropp som var min. Den kropp som jag hyste ett så förbaskat brett register av känslor för.

Den ena dagen en tacksamhet över att min kropp fungerade som den borde, att jag var frisk som en kärna och att min kropp på många sätt var en stark kropp. Den andra dagen en nedåtgående spiral av självömkan och frustration, över att jag inte var i närheten den kropp som runtom mig tycktes vara definitionen på skönhet.

Komplexet för det som stack ut. Eller det där, som inte gjorde det. Och tanken på att "alla" (en odefinerbar skara) lägger märke till just det där ena, eller det där andra, då. Att det där ena eller andra är det mest prominenta draget i hela mitt väsen, och att alla går hem och begrundar vad de har sett, diskuterar det med sin omkrets och tänker på det under återkommande gånger. "Minns ni hon där med det där ena, eller det där andra?".

Men så de där förlösande orden av min goda väninna. Som inte per se var riktat åt mig, utan snarare var en mer allmän reflektion om hur vi borde förhålla oss till de här "alla". "Om vi skulle veta hur lite folk egentligen tänker på oss, skulle vi antagligen bry oss mycket mindre om sånt som vi som har komplex för". Ack orden. Precis i rättan tid.

För hon menade det inte i ett "ingen bryr sig om dig. du är ingenting"-jantelagen sätt. Men orden var precis vad en tonårsmindy med kroppskomplex och självförtroendebotten behövde få höra. Där jag levde i min bubbla; övertygad om att jag, min kropp och framför allt dess brister var ett ständigt samtalsämne bland folk som någonsin lade ögonen på mig, var de här orden mitt i prick.

Foto av bästa syster.