Hur jag mötte dig

Du var som en trisslott i min turbulenta tillvaro. Plötsligt hände du. När jag minst anade det. Samtidigt kom du i grevens tid, för hade du inte dykt upp precis där, precis då, så hade jag sannolikt utvecklats till något jag verkligen inte ville bli. Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat.   

Vår berättelse är de många slumparnas berättelse. Men jag tror ju inte på slumpen. Vår berättelse är en glöggkö, ett hej, ett ”Har du sett Max?”, en clio, ett ”Har du sett den här filmen?”, en junikväll, en roddtur, en match i fotbolls-VM (fast vi inte minns vem som spelade) och ett beslut.

Senare, ett distansförhållande, tågresor, nya miljöer, viking line, en allsångskväll, ringar, en Minduel, ett till beslut, ett hem, en tillvaro, ett, en vardag och fest.

Nu, en tvåsamhet, ett delat ansvar, ett ”Hej bei, hur har din dag varit?”, ett drömmande, ett vardagslunk, en guldkant, ett ”Ska vi fa och spela badminton?”, en kaffe på säng och en lycka över att komma hem. Alltid.

Det är märkligt det där, hur det sällan blir som man tänkt och planerat. Hur det oftast blir bättre.

Från arkivet

Med jämna mellanrum kikar jag tillbaka på var jag var, och vad jag gjorde, för ett år sedan. Precis på dagen ifjol fångade jag Vasa (Brändö) skyline i eftermiddagsmörkret. Kvaliteten på bilden är inte speciellt bra, jag tror det beror på att:

a) Det var kallt
b) Jag frös
c) Jag var hungrig
d) Jag var trött

Men mest sannolikt en kombination av dessa.

För ett år sedan hade jag nyss inlett mina pedagogiska studier i Vasa. Jag hade knappt acklimatiserat mig i Vasa innan vardagen var i gång. Jag minns att jag var idel förväntan och nervositet inför studierna och dansstarten i den nya dansskolan. 

Det är lätt att med facit i hand säga att allt gick bra, för det gjorde det. Faktum är att vasavåren var den mest givande tiden under hela min studietid, och jag tror inte att jag någonsin har utvecklats som människa, studerande, lärare, medmänniska (etc. etc.) så snabbt som under vasavåren.

Det ni.

Var var du, och vad gjorde du för ett år sedan?

Skrattar mig genom livet

Jag tycker att en av mina bästa egenskaper, är att jag har förunnats med förmågan att kunna skratta åt mig själv. En gnutta självironi och en stor näve självdistans har hjälpt mig i många situationer här i livet, och jag tror på många sätt att det bidrar till att skapa en mer avslappnad atmosfär. För i en värld där allting ska präglas av perfektion, planering och smakfullhet är det oerhört befriande att att skratta åt de dråpliga och oväntade händelser vi hamnar i.

Igår i butikskassan, när jag skulle betala för mina inköpta bananer, visade kortläsaren ett felmeddelande när jag lade i kortet. Oj oj tänkte jag och började dra ut det för att gnugga chippet. När jag drog ut det såg jag emellertid att jag hade lagt in kortet fel väg. Chippet, som borde gå neråt, sträckte sig istället mot skyarna i ett hoppfullt "I believe I can fly".

Den här historien är inte alls makaber eller ovanlig, snarare trivial. Men det är min reaktion, och framför allt butiksbiträdets reaktion, som fick mig att tänka efter. För när jag märkte mitt misstag brast jag ut i ett hjärtligt (högljutt) skratt och berättade skrattande åt butiksbiträdet att jag hade lagt in kortet fel väg.

Den min jag möttes av var: 40 % förvåning, 40 % mild rädsla och 20 % återhållet skratt. Det var som om butiksbiträdet inte riktigt visste vilken reaktion som är okej, och som om den naturliga reaktionen vore att undvika ögonkontakt med mig, så att jag snabbt och skamligt kan vända kortet utan en min. För det är ju pinsamt det där. Pinsamt och oansvarigt, och det ska inte få hända åt fullvuxna människor i detta civiliserade land.

Och den där minen vittnade om att det, i alla fall för butiksbiträdet, var en ovanlig reaktion på en vanlig händelse. Och det är sorgligt. För livet blir så mycket lättare för alla om vi då och då tillåter oss att skratta åt oss själva.

Mota mitt mörker

Nu när verkligheten har klubbat de flesta av oss, inklusive mig, med hammaren vid namn vardag kan jag inte undgå att känna mig lite post holiday vemodig. Om det inte är en grej så är det det nu. De här tre vintermånaderna framöver är ju vackra i sin vinterdräkt, om den har på sig den vill säga, och det är ett dagligt glädjeämne att solens strålar sträcker sig längre och längre. 

Men ändå. Ändå behöver jag aktivt och proaktivt motarbeta vintermörkret. Därför tänker jag nu dela med mig av vad jag gör, i varierande utsträckning, för att motarbeta mörkret utomhus och mörkret inomhus (i fråga om trötthet, seghet och orkeslöshet).

Använder ljusterapilampan. Jag har använt ljusterapilampan i några år nu och jag kan för egen del säga att den fungerar. I år har jag slarvat och inte suttit lika mycket vid lampan som jag brukar, och det märker jag nu. Jag borde sitta vid lampan under de tidiga morgontimmarna, men sällan orkar jag stiga upp så pass tidigt att jag hinner sitta vid lampan en god stund innan jag ska iväg till arbetet. Nästa år blir det ändring med det här!

Levande ljus. De har kanske inte samma effekt som ljusterapilampan, men levande ljus har en ordentlig stämmningshöjande funktion. Jag blir avslappnad samtidigt som jag njuter. Win win.

Foto av syster Ebba

 Badar bastu och tar varma bad. Jag läste någonstans att personer som duschar länge i varmt vatten tänker att det är som en ersättning för en varm kram. Det må nu vara hur det vill med det påståendet, men jag njuter verkligen av att stiga in som en isbit och stiga ut som en skållad räka.

Tar lunchpromenader. Jag har en alldeles oförskämt vacker vy över Vasa från min arbetsplats, och så fort jag skymtar att det blir en vacker förmiddag bokar jag in en lunchpromenad. Det innebär att jag slukar min lunch för att hinna ut på en effektiv promenad så länge solen är framme. Det ger så mycket energi för eftermiddagen

Foto från gårdagens lunchpromenad

Läser bra böcker. Okej det här är kanske svaret på de flesta av mina problem. Det är emellertid ännu viktigare att jag kommer ihåg att slappna av och göra saker för nöjes skull nu då energinivån är låg.

Men nu kära läsare är jag genuint nyfiken på dina bästa tips att mota mörkret. Jag är helt uppriktigt i jakt på fler sätt att mota mörkret på och därför är jag väldigt glad om du hör av dig! Skriv en kommentar i kommentarsfältet om vad just du gör för att få mer energi under vinterhalvåret! Tack för ditt svar!

Människan bakom orden

Jag måste erkänna, att när jag var yngre ansåg jag att rätt och fel var tydliga motsatser med definitiva och orubbliga gränser. Det är måhända ett av tonårens kännetecken, det här svartvita tänkandet, men ändå är jag inte stolt över hur det påverkade mitt beteende, min interaktion med andra och min relation till andra. Jag tyckte det var så självklart hur man ska förhålla sig till X och hur man ska hantera problemet Y, att jag hade svårt att begripa att andra perspektiv på samma fenomen kan vara minst lika giltiga, minst lika äkta. För mig var det så uppenbart - vad är det för fel på dig då du inte kan se det?

Med åren har jag däremot alltmer börjat dra mig för att uttala mig tvärsäkert. Jag har svårt att se saker i svartvitt numera, det blir mest ett grått kontinuum utan tydliga gränser. Jag brukar över huvud taget inte delta i offentliga debatter eller eldiga diskussioner på sociala medier, för redan en hastig blick på den retorik som förs ger mig utslag. Så mycket av det svartvita tänkandet florerar i de ilskna kommentarerna på facebook, på tidningars kommentarsfält och när jag skrollar genom instagram. Jag har rätt, du har fel ergo du har fel i huvudet.

Det låter så busenkelt i teorin: bara för att du har en annan åsikt än mig, betyder det inte att det är fel på dig. Gång på gång läser jag ändå nyheter, som tråkigt inte längre känns som nyheter utan snarare vardagsmat, om hur den offentliga diskussionen - inte minst på sociala medier - svämmar över av personliga påhopp, kränkningar och övertramp. Senast idag läste jag om det (läs artikeln från svenska Yle här)..

Min Samuel brukar säga något som passar så väl i det här sammanhanget. Se människan bakom orden. Oavsett hur mycket orden förvånar, förskräcker och förargar. Bakom orden står en annan människa. Se den människan.

Foto av bästa Sofia Ylimäki-Lindqvist (kika på hennes hemsida/företag här)

Aldrig så här nära

Jag har gradu slutspurt deluxe. Nu är jag inne på den sammanfattande diskussionen och det formligen sprutar ut ord. Jag är så ivrig över att skriva gradu, det har varit så intressant att helt grotta ner mig i ett ämne så till den grad att jag numera nästan är expert. Och nu när jag äntligen får komma fram till slutklämmen, grädden på moset, pricken på i:et, körsbäret på muffinsen (etc. etc.). Jag är i extas.

Men vägen hit har inte varit spikrak, det är den sällan. Jag som hade tänkt ha min gradu färdig för ett år sedan fick omvärdera mina planera och min förmåga och prioritera om. Och när jag väl skulle ta tag i avhandlingen igen i somras hade jag ingen som helst aning om var jag skulle börja eller vad jag skulle göra. Också den knuten löste sig och sedan oktober har jag haft full koll och racerfart.

En mening har snurrat i mina tankar under de senaste månaderna, som jag hoppas att också kan ge dig, min läsare, hopp i det projekt eller det mål som du har framför dig. Meningen är: "Jag har aldrig varit så här nära förut".

Oavsett hur lite jag har skrivit; ibland har det varit att skriva ner ett citat ur en bok och ibland har det endast varit tankearbete om hur jag ska fortsätta skrivprocessen. Det stämmer ändå alltid. Jag har aldrig varit så här nära slutet förut. 

Kanske det är precis vad du behöver höra just nu. Oavsett hur lite du har gjort, oavsett om ditt steg har varit ett babysteg eller ett elefantkliv - du har aldrig varit så här nära målet förut! 

Dagens bästa stund

Äntligen fredag. 

Det är intressant det där, hur den första arbetsveckan (oavsett hur lång eller kort den är) efter en längre ledighet seeegar sig fram likt vr:s internet då man ska kolla ett avsnitt Friends (buffrar buffrar buffrar). Men nu äntligen är det fredag och ack vad skönt. 

Jag ska njuta av en ledig helg, vara kattvakt åt vår fadderkatt (it's a thing. I invented it), utflykta lite, skriva gradu mycket, läsa en del, kanske spela spel (I don't mean to rhyme, but I do it all the time) och träffa vänner. 

Ingen fredagsbulle idag men däremot alldeles utsökt kaffe. Samuel fick en kaffekvarn i julklapp, och en mycket stilig sådan, så hädanefter blir det gofika mest varje dag. Kaffebönor från Vasas bästa butik och fredagsfikan är en räddad. Vi fick också utsökt irish cream smakkaffe från våra bästa umeåtyper så kvaliteten på kaffet här hos Svenlins når nya höjder. 

Jag önskar er ett riktigt skönt veckoslut, kära läsare!

Närma dig med varsamhet

Jag hade känt dig i någon vecka. Vi hade småpratat lite nu som då, men jag kan inte säga att vi var mer än bekanta. Nivån på våra diskussioner hade inte sträckt sig djupare, än hejhej, vem är du? vad gör du? trevligt att träffas. Jag visste inte särskilt mycket om dig; inte mer än det som kunde hittas med en snabbsökning på sociala medier och google. Jag kan alltså inte säga att jag kände dig särskilt väl. Plötsligt fick jag, genom en tredje part, höra att du mår alldeles genomruttet. Att du inte orkar ta dig igenom dagen som är, och att du beräknas vara sjukledig i flera veckor. Jag blev ledsen och förvånad. När jag pratade med dig hade du inte avgett den minsta lilla tillstymmelsen till signal om din smärta. Du hade verkat så uppåt och glad att jag aldrig hade kunnat ana vilken börda du bar.

Och det slog mig hur lite vi vet om varandra. Vi tror oss veta en hel del, och eventuella luckor fyller vi fritt i utgående från antaganden och fördomar. Men sist och slutligen vet vi så lite, så lite - nästan ingenting - om varandra.

Att närma sig en annan människa är en balansgång. Å ena sidan bör jag respektera din integritet, det som är du och det som du inte vill dela med dig av. Å andra sidan vill jag visa omtanke och vänlighet, och signalera att jag finns här. Kanske den här balansgången bäst kan sammanfattas i att närma sig med varsamhet. 

Eget stök

Lilla Jullovet blev Stora Jullovet och rena-strumpdepåerna sinade illavarslande mot slutet. Tack och lov fick vi några strumpor i julklapp att skyla våra fötter med.

Nu är vi emellertid tillbaka i Vasa igen. När vi åkte norrut före jul tänkte vi att vi skulle slippa en stor del av den packning vi hade med oss. Vilken naiv tanke.

Så det är lite stökigt för tillfället. Tvättmaskinen går på högvarv, blommorna är svältfödda på vatten, kappsäckar och halvtömda påsar ligger utfläkt överallt, påsarnas innehåll hittas här och där. Vissa saker saknas, saker ställs så småningom på sin plats, och många fina nya saker hittar sin egen plats för första gången. Det är stök, kaos och åter kaos, men det är alldeles underbart. För det är vårt kaos. Det är vårt eget stök.

Nu känns det verkligen som att vardagen får börja. Choklad, soffhäng och slappande i all ära, men måtta med allt. Jag hoppas på riktigt supervardagliga, och nästan tråkiga, vardagar nu under vintermånaderna. För vardagen är bäst.

Och så några ännu opublicerade julbilder för att avrunda ett skönt jullov.

Som så många gånger förut

Jag söker mig till det där hörnet i den där byggnaden, som hör till de byggnader jag känner mig som mest hemma i. Jag sätter mig i den där stolen som jag så ofta satt i, när jag långsamt väntade på skjutsen hem till Rödsö. Mina ögon faller på de enorma glasfönstren, som jag alltid sett på med ömsom förundran, ömsom ångest vid tanken på den stackare som måste tvätta dem och hålla dem rena. Det höga, välvda taket och de bastanta stenväggarna gör att varenda röst resonerar i en härlig, om än för byggnaden inte så ändamålsenlig, akustik. Jag frestas att undslippa mig ett litet "hoohoo" för att tala med mitt eko.

Precis i en av de där stolarna i den där byggnaden sitter jag idag, som jag satt då. Då läste jag OKEJ och andra tonårsmagasin. Nu läser jag en finlandssvensk roman. Men i övrigt är allt som förut:

Ett barn vandrar planlöst, eller kanske snarare fascinerat och äventyrslystet, bland bokhyllorna. Dennes mamma ropar på barnet med det där lilla kvävda ropet som är det enda anständiga ropet i ett bibliotek. Tonårspojken i stolen bredvid mig har kanske inte samma uppfattning om bibliotekets oskrivna, eller högst troligen väldigt explicit utskrivna regler, om att ge läsro och respektera med tystnad. Nej, för hans telefonspel blippar, tjuter och glimmar till när han vinner. Ibland suckar han, ackompanjerad av ett dystert mollackord, då går det dåligt. Jag skulle kunna irritera mig på det, men jag väljer att inte göra det. För trots att det är ett störningsmoment så hör det också till. Han hör till. Alla hör till här. 

Och barnet tjuter till av förtjusning vid åsynen av en spännande bok. Mamman hyssjar på avstånd, men varför dämpa barnets förtjusning över litteraturen, undrar jag. I de flesta fall dämpas läslusten för alldeles för många barn, alldeles för fort i alla fall. Jag säger: låt dem förtjusas - och det högljutt - så länge de kan. Sen fortsätter jag läsa.