Inget skamligt i det

Det finns så många härliga bilder på pinterest, instagram, tumblr (och andra fotoappar som jag inte ens har koll på); bilder på vita sanddyner och höga palmer, ljusblått vatten och solvarma frukter uppskurna i allehanda kreativa och roliga former. Och det finns minst lika många "inspirational quotes", alltså bilder med en text som förmedlar en livsstil präglat av ett resande, en äventyrslust och ett evigt utforskande. Explore. Travel. Go on adventures.

Ibland brukar jag stimulera mina estetiska sinnen med att se på vackra pastellfärgade eller exotiskt färgsprakande bilder. Det är vackert att se på livets goda. Men samtidigt blir jag med ens väldigt medveten om min egen tillvaro - som inte är tråkig - men inte alls fyllda med urgröpta ananaser (som för övrigt ger mig en förskräcklig halsbränna) eller hängmattor mellan kokospalmer så där dagligen. De här bilderna kan, i all sin skönhet, ibland få mig att känna att varje måltid borde vara en fotogenisk söndagsbrunch-deluxe.

Men i sanningens namn älskar jag min havregrynsgröt om morgnarna. Jag njuter av en enkel kaffekopp - och det behöver inte ens vara i snyggkoppen utan vilken udda fulkopp som helst duger. Jag behöver inte resa till andra sidan jordklotet i jakt på äventyr, för mig räcker det gott och väl med att packa en ryggsäck med termos och bulle och ta mig till havet som ligger inom några hundra meters avstånd från ytterdörren.

Det här betyder inte att jag inte längtar bort ibland och att jag inte vill ut och resa, för det vill jag verkligen. Men det betyder att jag vill kunna nöja mig med det lilla, det till synes anspråkslösa och inte alls exotiska. Mitt favoritord, som jag ofta använder här på bloggen är, det vardagsvackra. Det är inte kokosnötter och barfota fötter. Det är en kaffekopp i en vintrig solnedgång med smällkalla händer och gott sällskap. Det är nog för mig. 

Och det finns inget skamligt i det.

Fast jag inte känner dig

Det händer mig ibland att helt främmande människor har kommit fram till mig och börjat prata. Och det har inte varit på det sättet som man pratar med en främling på stan för att fråga var en butik ligger, och inte heller på det sättet som man pratar med någon, som är till för att betjäna (t.ex. försäljare, personal). Nej, på sistone har människor kommit fram och pratat med mig som om jag vore bekant. Och inte kanske endast det, utan som om vi är gamla, goda vänner.

Jag har varit frimodig nog att våga fråga de här, för mig främmande personerna, om vem de är. Och i de flesta fall har det visat sig att det är mina föräldrars vänner från ungdomen, bekanta från studietiden eller nuvarande facebookvänner. De har kanske sett mitt ansikte på någon bild som min mamma har delat på Facebook, eller kanske bara sett så mycket av min pappas drag i mig (?), att de bara har vetat att jag är deras dotter.

Jag beundrar de här människorna som kommer fram och pratar med mig. Och jag fascineras över att de tar det så givet att jag känner dem bara för att de känner mina föräldrar. Ja men det är ju min gamla, goda väns dotter - det är klart jag går fram och småpratar! Jag måste säga att jag tycker det här är jätteroligt. Jag tycker att det känns häftigt att jag ibland kan få vara en tidskapsel åt människor. Att någon som ser på mig kan minnas en svunnen tid från ungdomsåren, och känna en uppmaning att prata med mig. Kanske de ser så mycket av min mor i mig, och drabbas av akuta flashbacks från tonåren?

Nu vänder jag mig till er som har vuxna barn. Berätta gärna: är det så att ni känner en slags bekantskap med era barndoms- eller tonårsvänners barn? Och ni som känner mina föräldrar (men inte nödvändigtvis mig) kom gärna fram och prata, det är helkul!

Det som aldrig händer

Den här krispigt vackra vinterlördagen har jag gjort två flugor på smällen, och kombinerat nytta med nöje då jag promenerade till stan för att sköta några ärenden. Det slog mig hur Vasa vaknar till liv då solen tittar fram. Det slog mig också hur många människor det finns i Vasa - var har ni hållit hus under hela vinterhalvåret? Var har ni varit? Kul att se er!

Idag gjorde jag också det som aldrig (i alla fall sällan) händer. Jag besökte biblioteket endast för att bli några böcker fattigare, inte rikare. Det är rent ut sagt omöjligt för mig att strosa bland bokhyllorna i biblioteket utan att samtidigt plocka med mig en, två, tio bokskatter skrivna av både nykomlingar och gamla bekanta. Men i dag hände just det. Tomhänt lämnade jag min favoritplats.

Jag har emellertid redan några biblioteksböcker som pockar på. Näst på min läslista har jag romanen VI skriven av karlebybon Agneta Kallis. Det är en ungdomsroman som utspelar sig i min hemstad Karleby - det kan jag ju inte som modersmålslärare missa! Därefter väntar jag lite mera inhemsk litteratur på finska: Tiranan sydän av stjärnskottet Pajtim Statovci. Efter det är listan än så länge öppen, jag har ju litteraturförslag i mängd och parti men jag måste utvärdera situationen när jag väl kommer dit.

Jag älskar stadsbibliotekets härliga retrobokstäver!

I övrigt önskar jag dig en riktigt skön lördag och hoppas att du, som jag, följer med Melodifestivalen ikväll! 

Alldeles för viktigt för mig

Det har knappast undgått en enda av er, som har följt med den här bloggen ens ett litet tag, att läsning är min grej. Jag skulle helst livnära mig på det om jag kunde. Nu livnär jag mig emellertid på lite annat (som för övrigt också är min grej) och det har sina följder på mitt läsande. 

Läser gör jag ju i jobbet också, en hel del till och med. Men den skönlitterära läsningen har varit som en avlägsen, ljuv dagdröm under den senaste månaden. Visst har jag läst en del, men inte alls lika mycket som jag brukar. Och när min vardag har fyllts med så mycket annat, har läsningen fallit bort. Jag har saknat läsningen, men jag har medvetet valt att inte prioritera det just nu. 

Läsning för mig är avkoppling. Det bästa sättet för mig att varva ner är att sträckläsa en bra bok i två-tre timmar. Om jag efter en hektisk dag tar fram min bok märker jag att den första läskvarten präglas av en viss rastlöshet och otålighet. Jag ömsom tittar på telefonen, ömsom kokar te, ömsom rättar till filten eller på annat sätt har svårt att komma till ro. Men sen, när jag kommer över den där rastlöshetströskeln, då vet ni. Då är det så skönt att vaggas in i berättelsen, språket, karaktärerna. Tiden står still samtidigt som den rusar i väg.

Samtidigt är skönlitteratur för mig en ständig inre dialog. Min läsning präglas inte av ett passivt mottagande, utan jag märker att jag hela tiden förhandlar min position i förhållande till vad jag läser. Jag märker att läsningen gör att jag inombords för en konstant intervju med mig själv: Vad tycker jag om det här? Vilka tankar väcker det här i mig? Kan jag förstå varför den här karaktären gör så här? På det sättet är min läsning också en värld av reflektion och tankeverksamhet.

Jag ville inte att läsningen skulle bli ett stressmoment. En "to-do"-ruta att bocka av vid dagens slut. Nej, läsning är alldeles för viktigt för mig för att bli ett måste. Jag vill inte att läsningen ska vara kravfylld och att bristen på läsning ska väcka känslor av otillräcklighet.

Nej. Jag vill ha gott om tid på mig.
Eller lite tid men mycket ork.
Helst mycket tid, massor av ork och många möjligheter. 

I brist på att alla variabler i min läsningekvation infaller, läser jag när jag kan.

Som i dag.

Min favorithörna i vårt hem. Läshörnan.

För att du inte ska vara ensam

Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.

Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.

Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.

Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.

Varken för eller emot, mest tvärtom

Jag påbörjade ett inlägg som handlade om ett annat perspektiv på det blogginlägg som jag skrev för några dagar sedan, om det offentliga uttrycket av tacksamhet. Jag kanske publicerar det någon annan dag, men en helt annan insikt slog mig när jag höll på att skriva (det brukar ofta göra det). Tudelad tycks vara mitt normalläge. Egentligen vill jag inte använda ordet tudelad, för det klingar så negativt och väcker associationer som obeslutsamhet och att slänga kappan efter vinden. Det är inte heller en tudeladhet som kompromissar med mina värderingar eller är på bekostnad av vad jag tror på. Nej, det är inte en sådan tudeladhet jag känner igen mig i.

Min tudeladhet består i att jag har svårt att se på saker och ting som antingen alltigenom goda eller alltigenom onda. Jag har svårt att ansluta mig till diskussioner där det inte finns rum för nyanser och skiftningar. Jag vill gärna se gråzonerna och undantagen som bekräftar regeln, medan alldeles för många vill se antingen nattsvart eller kritvitt. Den ökade polariseringen i samhället vittnar om det här, och det bekymrar mig djupt. 

Känner du igen dig i den här typen av tudeladhet? Vad har du för tankar och reflektioner om det? På vilket sätt tar det sig i uttryck i ditt liv?

Tudelad. I verkligheten inte med så här skarpa gränser.

Bra, är tillräckligt bra

En stor del av hösten, och under hela året 2018, har jag levt ett liv som närmast kan beskrivas med ett uttryck, som får mig att tänka på en riktigt värdelös lågbudgetfilm. Mitt liv under de senaste månaderna kan beskrivas som två jobb och en avhandling. Det här har i praktiken inneburit att jag ganska långt har haft ett minutschema, och inte alls mycket tid för övers för allehanda nöjen. Det här säger jag inte alls för att få duktighetspoäng, inte alls för att jag fiskar komplimanger. Men jag säger det här för att ge lite kontext till en tanke som den här intensiva tiden har gett mig.

Jag gillar att göra saker ordentligt. Jag känner mig aldrig så halvfärdig som människa, som när jag inte har förberett mig till punkt och pricka inför en lektion. Jag känner mig oansvarig om jag inte har läst artikeln ordentligt, samtidigt som jag fört grundliga anteckningar, slagit upp okända namn, teorier och begrepp och gått lös med highlightern. Jag gillar att göra saker ordentligt. Än en gång: inte heller det här säger jag för att få duktighetspoäng.

Två jobb och en avhandling har däremot forcerat mig till insikten om att det inte alltid går att göra allting ordentligt. Och med ordentligt menas i det här sammanhanget ett pedantiskt, snudd på tvångsmässigt, sätt För jag märker att jag inte hinner. Det är inte värt att jag kortar av nätterna i båda ändorna, att jag inte umgås med min man, att jag slutar motionera och livnär mig på koffein för att orka. Nope, dit går jag inte.

Hellre gör jag då saker så där... Bra. Tillräckligt. Nog.

Jag skrev ett inlägg tidigare i höstas om att göra saker lagom. Begreppet prestationsprinsessa (eller prestationsprins, för den delen) kanske är lite uttjatat vid det här laget, men det kan aldrig tjatas tillräckligt så länge det finns de där ute, som inte helt enkelt kan släppa saker och ting. Göra saker inom rimlighetens gräns. Vara mänskliga mot sig själva. För mig, och för så många andra där ute, är det alldeles förskräckligt att göra något lagom bra. Lagom finns inte. Men de senaste månaderna har jag tränat mycket på att göra saker lagom. Tillräckligt bra. Alldeles nog för att uppfylla kriterierna, och lite (men bara pyttelite!) mer där till.

Det samhällstempot och de krav som (vi upplever att) samhället ställer på oss idag, gör att vi inte räcker till. Jag tror inte vi ska det heller. Det är inte rimligt - eller mänskligt! - att räcka till utan att stryka på kuppen. Men jag tror att den största boven inte ändå är samhället. Jag tror att den största boven är vi själva. För det är vi som ställer kraven på oss själva, sist och slutligen.

Men jag har försökt humanisera mina krav. Och jag märker att det går att göra det. Och jag är absolut inte en sämre människa för att jag göra saker bra, men inte enastående. Och du, det är du också.

Utanför den trygga bubblan

Att växa upp i en småstadsmiljö har många stora fördelar. Och några nackdelar. Jag minns när  jag för första gången blev varse, riktigt på riktigt, att majoriteten av de människor jag möter faktiskt har en helt annan uppfattning om livet, och hur det bör levas, än vad jag har. Under en stor del av mitt liv har jag levt i en bekväm och förvisso skyddad bubbla, men samtidigt har jag levt med väldigt liten verklighetsförankring. Ja, jag minns när jag för första gången på allvar insåg att vi människor är så väldigt olika.

När jag började intressera mig för samhällslära i gymnasiet blev insikten ännu djupare. Jag minns att jag undrade hur det över huvud taget är möjligt för en hel stad, en helt stat och en hel värld att samsas och komma överens. Jag minns att jag tänkte att de flesta politiker i stort sett har samma mål (bland annat trygghet, välfärd och framgång) men deras uppfattning om hur målet ska nås är så olika. Finns det ens något rätt svar på hur välfärd nås och upprätthålls?

Under de här senaste veckorna har jag också funderat på samma problematik men på en mer jordnära nivå. Jag förundras över hur det är möjligt att upprätthålla relationer med andra människor, som på så många sätt kan vara så olika oss själva. Och i de här funderingarna (som jag nu inser att har pågått i närmare tio år) har jag mer och mer gått från att sky olikheter till att inse att olikheter inte är farligt. Ditt du är inte ett hot mot mig. 

 Jag tror helt uppriktigt att likriktning är mycket sämre än olikhet. Jag tror att likriktighet (är det ens ett ord?) för det första ger en mycket tråkigare och plattare syn på livet, och för det andra i praktiken är omöjligt. Vem säger förresten att vi borde tänka och tycka likadant? 

I mina egna relationer har jag märkt att jag kan hålla med om mycket av det som mina nära och kära säger och tycker. Men så finns det också mer fundamentala skillnader, skillnader som är så tätt förknippade med den egna identiteten, de egna värderingarna och till och med den egna livsåskådningen. När en olikhet mellan en två medmänniskor består av de här skillnaderna, som sträcker sig djupt djupt in till själen, kan det antingen kännas skrämmande och i praktiken skapa distans till din medmänniska. Eller så kan man lära sig att leva med det, och genom dialog och ömsesidig respekt skapa en fungerande relation trots de här grundläggande skillnaderna.

Jag väljer det senare.

Ändå så lika

Jag tycker det är spännande med syskon. Jag har själv fyra syskon, en storebror, en lillasyster och två småbröder. Så jag har en hel del erfarenhet av fenomenet. 

Det förundrar mig, att min relation till var och en av dem är så olika varandra. Det är i och för sig inte så konstigt med tanke på att var och en av dem, trots vår gemensamma arvsmassa, har en helt unik uppsättning gener, förmågor, egenskaper, temperament, humor och så vidare, och så vidare. Vi är så lika i många avseenden. Jag är emellertid ändå mest fascinerad över hur sjuttons olika vi alla kan vara.

Av mina syskon skulle jag säga att jag har min systers miner, min storebrors intresse för musikaler (och På Spåret), min äldre lillebrors omtänksamhet och min yngsta lillebrors envishet. Och trots att jag har alla de här egenskaperna gemensamt med mina syskon är de alla, precis som jag, ändå så mycket annat, så mycket som jag inte är. Trots att vi är så lika i så många avseenden, och påminner om våra föräldrar på många sätt, så har vi också en drös egenskaper med okänt ursprung.

Idag fyller min yngsta lillebror Otto, eller Curro som jag kallar honom, tretton år. Jag minns att det var smällkallt den dagen han föddes. Så mycket mer minns jag inte. Bilder från när vi var och hälsa på till BB vittnar om att jag hade ett förskräckligt och nött permanentfågelbo till hår, och glasögon som passar på vilken nobelpristagare från tidigt 1800-tal som helst. Men det är inte så viktigt. 

För den dagen fick jag en till lillebror. En eldig, envis, tapper och listig Curro som på så många sätt kompletterar den familj som är min.

Mina syskon. Sommaren 2016. 

Så hamnade jag här

Mitt första möte med vetenskapsvärlden var, logiskt nog, i och med mina universitetsstudier i svenska språket vid Åbo Akademi. Jag minns ännu hur jag blev totalt paff vid tanken på att den här världen hela tiden hade existerat och att jag bara har missat den.

Från dag ett var jag var ambitiös och målmedveten, och samlade på mig en referensbank med författarnamn och litteraturtips. Jag började till och med planera vad jag skulle skriva min pro gradu-avhandling om och tanken om att forska efter mastersutbildningen slog mig redan första året.

I min första vetenskapliga uppsats jämförde jag hur olika tidningar vinklade nyhetsrapporteringen av en båtolycka. Mitt intresse för språk och makt var starkt redan då. Uppsatsen gick käpprätt åt skogen och det var en knytnäve i magen på mitt skrivarsjälvförtroende. Dittills hade jag alltid varit duktig på att skriva, och jag hade alltid fått fina resultat. Problemet var att jag inte helt enkelt hade förstått vad det innebar att skriva vetenskaplig text. Jag hade ingen aning om vilka krav som ställdes och vad som förväntades av mig. 

Med tiden mognade också den kunskapen. Jag fick mera mat på benen (en härlig katakres på kött på benen) och i takt med att jag började få ett grepp om vad det innebär att skriva vetenskaplig text fick jag mer självförtroende. Nu är intresset för forskning större än någonsin, inte minst för att jag som bäst är på väg hem efter två intensiva seminariedagar i Tammerfors.

Under de här två dagarna har jag än en gång blivit påmind om varför den här världen hela tiden har lockat mig. Det är inte i första hand på grund av den nytta forskning bidrar till samhället, inte heller för den allmännytta det är att få mer kunskap om världen. Den största orsaken till varför jag är så fascinerad av forskning är faktiskt av helt själviska orsaker; jag älskar att lära mig mer, utforska mer, utmana rådande tankesätt och utvecklas som människa.