Det värsta och bästa

Kreativt skapande är min bästa vän och värsta plåga

Många är orden som kan användas för att beskriva den kreativa processen. Arbetet kan vara präglat av ebb och flyt, det kan liknas vid förstoppning eller diarré (ta mig inte bokstavligt nu, läsare), det kan påminna om en bergochdalbana eller så kan den kanske liknas vid antingen en total frånvaro av idéer eller en kulspruta i idéväg.

I dag upplevde jag en sällsynt form av kreativt krystande (inte alls refererande till en eventuell alternativ profylxametod) men när jag i dag började planera koreografier stod det helt still. Jag tvivlade på mig själv och min kompetens, jag var osäker på val av låt och jag förkastade temat för numret. Jag ifrågasatte allt i dansväg och det är en värdelös utgångspunkt att börja skapa utifrån.

I femton minuter svävade jag i osäkerhetens rum, men sedan lossnade det. Och samtliga tre dansnummer gick rejält framåt och fick ett ordentligt lyft. Det initiala kämpandet till trots är jag nöjd, och nu med produkten i hand är jag till och med alldeles uppjagad över dagens produktion! 

Jag fungerar sällan så att jag kan trycka på en invärtes knapp och aktivera kreativiteten. Men precis som med mycket annat behöver jag ge det lite tid till en början, och när jag så småningom kommit in processen börjar det flyta på. Och ofta är gångerna jag har upplevt verklig flow. Lika många är gångerna då jag har upplevt konstnärlig torka och oflyt. Som tur är båda delarna alldeles naturliga i den kreativa processen.

En sällan skådad spegelselfie. Never happens to me.

Tur är det att kreativiteten fyller så många funktioner och är så enormt belönande när det väl fungerar, annars vore det endast en enda pina. 

Hur är det med dig då? Känner du igen dig i det här? Hur ser ditt flyt och oflyt ut? Vad gör du för att komma ur ett kreativt oflyt?

Precis vad jag behöver

Vad gör man på fredagar när På Spåret inte längre visas om kvällen? Eller när Melodifestivalen inte längre är den enda säkra programpunkten för lördagen? Här hos oss läser vi, äter tortillas (för vi vill ju absolut leva upp till KAJs låt) och ser på film. En riktigt typisk copy-paste fredagkväll men ack vad jag njuter. Den här veckan har jag drabbats av en form av en sällan skådad post-gradu trötthet och jag går omkring och gäspar stup i kvarten. En lugn helg med mycket vila är precis vad jag behöver. 

Här fem korta:
1. Läser: Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan (hur sent ute är jag inte med den här!?)
2. Lyssnar på: Benjamin Ingrossos Dance You Off. Den kommer ta hem hela eurovisan!
3. Ser på: New Girl och Grey's Anatomy
4. Tänker på: Koreografier till vårshowen, forskningsplanen och på att börja rensa i skåpen
5. Gör: Förbereder middagen och fredagsdansar till Tomas Ledin

TREVLIG HELG KÄRA LÄSARE ❤

Till det indigoblå

Det känns så overkligt att det i en annan del av världen, precis just nu, är hur galet varmt och härligt sommarväder som helst.

Det är ändå en väldigt hoppfull tanke, speciellt de dagar då jag försöker cykla hem från jobbet i snöslask och oväder. Att då veta att solen skiner och värmer någon annan människas hud just nu är tröstande.

I dag har jag tänkt på den senaste gången jag upplevde tropisk sol, det var i Igrane, Kroatien 2015. Några glimtar från den resan här, var så goda:

Jag väljer boken

Det finns mycket som konkurrerar om nutidsmänniskans uppmärksamhet. Jag, och många med mig, kämpar med att använda tiden på ett medvetet sätt. I en diskussion jag nyligen deltog i behandlades just det här;  hur tiden bara rinner iväg när man börjar slösurfa på telefonen. Jag kan börja på instagram, skrolla tills jag är uppdaterad, klicka vidare, hitta en intressant sak att googla (oftast en sjukdom som jag sedan tror att jag lider av) och hamna på en massa olika nätsidor och det slutar med att jag köper en neonfärgad pilatesboll från Wish. Typ.

Jag håller med alla röster som säger att det efter en lång dag är skönt att bara stänga av alla intellektuella delar av hjärnan, och slappna av framför en IQ-befriad tv-serie. Alternativt att spela candy crush tills det enda man ser när man sluter ögonen är godisar som spränger (för att inte tala om ljudeffekterna man hör, om man mot förmodan har på ljudet!). Och jag ser absolut inget fel i det här, tvärtom tror jag att det är viktigt att få en motvikt till den stress och den tankeverksamhet som arbets- och studielivet kräver. Men jag tycker att det är skrämmande när man tänker att man "bara" ska gå in alldeles snabbt och kolla på instagram, och en timme senare fortfarande är kvar där eller på någon annan plattform.

Ända sedan januari har jag fört en högst medveten kampanj med mig själv. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ägna mig åt något som inte kräver min koncentration eller tankeverksamhet. Jag väljer boken. Trots att jag bara skulle vilja ligga halvdreglande på soffkudden och se på New Girl. Jag väljer boken. Trots att jag har haft en krävande dag och vet att jag egentligen inte kommer att orka läsa mer än ett fjuttigt kapitel. Jag väljer boken.

Som modersmålslärare (svensklärare) är jag förstås bekymrad över hur människan har allt kortare koncentrationsspann, hur hon är van att få all fakta levererad på en och samma gång och inte på samma sätt kan låta fantasin flöda, samt hur hon är van med att det som läses är kort, gärna med många interaktiva möjligheter och helst i videoformat. Och jag vet ju med mig själv att det krävs en envishet och en stark inre motivation för att orka plocka fram boken efter en lång dag. För de andra alternativen är faktiskt lättare, men inte nödvändigtvis bättre. Och just därför väljer jag boken.

Det som uttrycks från ett sårat hjärta

Vi människor är inte den bästa versionen av oss själva när vi har blivit sårade. Och inte bara sårade, utan också när vi är besvikna, stressade eller arga. Då vi är något av ovanstående kan vi säga saker som vi annars inte skulle säga, vi kan använda ord som vi annars inte skulle använda. Vi reagerar helt enkelt på ett helt annat sätt än då vi inte är i ett negativt emotionellt tillstånd. Och jag tror att det endast beror på att vi är i just ett sådant tillstånd (som på engelska har ett lämpligt samlingsbegrepp - being in a hurtful place).

Av alla de många ord på vägen som jag har fått av min levnadskloka far, är ett av dem hur viktigt det är att låta människor som är upprörda att få sätta ord på sina tankar, bli hörda och få sin känsla bekräftad. Det är ingen idé att förklara situationen ur en annan synvinkel eller börja påpeka bristerna i argumentationen hos den som är upprörd.

Och jag behöver inte gå längre än till första bästa spegel för att inse att det här är sant. Om jag har blivit upprörd över något, är mitt behov i första hand att uppleva att någon lyssnar på vad jag säger (utan att titta på klockan eller ägna sig åt något annat under tiden!) och sedan bekräfta känslan i stil med: "Ja jag ser att du blev upprörd över det här!". Jag vill inte att den som lyssnar ska kasta mer bensin på elden och således jaga upp mig ännu mer, men jag behöver få gensvar för min känsla. Och jag ljuder tills jag får resonans.

Foto av systerebba

Jag tycker att det är mycket lättare att bemöta ord som uttrycks från a hurtful place med ett lyssnande och öppet sinne, och inte med defensiva ord och motargument. Det är mycket lättare att se och bemöta människan bakom orden, än att genast bygga upp ett försvarstal. Och jag menar inte lättare i bemärkelsen enklare, tvärtom tror jag att det finns ett starkt inre motstånd till en början, speciellt om de vassa orden är riktade mot en själv som person. Men jag menar lättare i den bemärkelsen att det är en snabbare och kortare väg till försoning. För det finns något väldigt desarmerande i att hårdhet bemöts med mildhet.

Och jag tror att i längden är det så mycket mer uppbyggande för relationen att se förbi orden som uttrycks ur ett sårat hjärta, och istället lägga fokus på den senare delen av uttrycket, nämligen ett sårat hjärta. Och jag tror att det är det vi ska möta varandra.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Skrivtips!

Jag nämnde i mitt inlägg igår att det finns mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag hade börjat med skrivandet nu. Därför kommer här mina bästa, välbeprövade tips i avhandlingsskrivandet! Går också att tillämpa på vilket längre skrivarbete som helst! Jag har delat in mina tips i före skrivandet, saker att tänka på under hela skrivprocessen samt under den konkreta skrivsituationen.

FÖRE SKRIVANDET

SAMLA MATERIAL
Så fort jag inledde mina studier skapade jag ett dokument som hette något i stil med "Kandi- och graduidéer" och i det dokumentet skrev jag in allt i vetenskapsväg som intresserade mig. Redan från början hade jag ett intresse för språk och makt, och varenda gång jag hörde eller läste något om ämnet skrev jag in det i dokumentet. 

SKRIV OM NÅGOT SOM FAKTISKT INTRESSERAR DIG
För att orka igenom en så pass lång process som ett avhandlingsskrivande faktiskt är, är det viktigt att det finns en inre motivation och drivkraft. Den här inre motivationen tror jag att stärks då vi undersöker och skriver om något som verkligen är intressant. Det finns väldigt mycket att forska i och studera, men sträva efter att hitta vad just du fascineras av. Det mesta går att skriva om, det gäller bara att hitta rätt fråga och perspektiv!

SÖK LITTERATUR UR ETT BRETT PERSPEKTIV
I min kandidatavhandling blev jag frustrerad då jag inte alls fann källor som berörde mitt ämne. Det visar kanske å ena sidan att mitt ämne är nytt och behöver forskas i, men å andra sidan var det frusterande att få någon tidigare forskning och ett större sammanhang för min avhandling. När jag sedan förstod att jag måste söka ur ett bredare perspektiv, kanske inte "biståndsorganistaioner" men istället "icke-vinstdrivande organisationer" fann jag direkt mycket mer källor! Tänk på vilka överordnade begrepp som gäller för just din avhandling!

TA FASTA PÅ CITAT
Så fort jag (i stora drag) hade beslutat vad jag ville skriva om började jag sondera terrängen i jakt på lämplig litteratur. När jag väl läste tidigare forskning och teori skrev jag samtidigt ner precis allt som kan vara av relevans (och var noggrann med att skriva ner källan och på vilken sida du hittat ditt citat!). Jag sorterade också mina citat enligt olika kategorier, t.ex. citat om bildanalys, citat om flyktingsituationen osv. Det är en enorm hjälp i det skedet då man vill jämföra sin egen studie med tidigare studier.
 

UNDER HELA SKRIVPROCESSEN

FOKUSERA ENDAST PÅ SKRIVANDET
Jag fick ett jobberbjudande som jag verkligen inte kunde tacka nej till under min skrivprocess. Jag ångrar absolut inte att jag tog jobbet, och jag skulle göra samma sak igen, utan tvekan. Ändå ser jag en enorm fördel i att endast ägna sig åt skrivprocessen då man är inne i den. Jag var väldigt splittrad under min skrivprocess och hade två jobb "vid sidan av" skrivandet. Det gjorde att processen blev dryg och tog längre. Så om ni bara har möjlighet; satsa på att ägna en hel termin åt att skriva - inget annat!

BRYT NER AVHANDLINGEN
Att ha skrivet "skriv gradu" i kalendern känns väldigt överväldigande. En grej som gjorde det lättare för mig att skriva var att bryta ner mitt skrivande i mindre delmål. Istället för en ruta på to do-listan med "Skriv gradu" skrev jag istället: "Läs kapitel 5 boken X" eller " Skriv avsnitt 2.2.1". Den psykologiska effekten är enorm.

HA KONKRETA DELMÅL OCH HUVUDMÅL
Mitt huvudmål var ju ganska självklart: att skicka in min avhandling. Men jag hade också mindre delmål, t.ex. skriva kapitel 4, korrekturläsa kapitel 2, läs artikeln X osv. Och jag var också noggrann med att fira också de mindre delmålen!

GÖR ANNAT OCKSÅ!
Det är lätt att sjunka in i skrivprocessen helt och hållet, både mentalt och i rent praktiska termer. Det är ändå enormt viktigt att varva skrivandet med motion, sällskap, skönlitterär läsning eller vad helst som är viktigt för dig och ditt välmående.

FÖRBERED ALLTID INFÖR NÄSTA SKRIVSITUATION
Jag var noggrann med att alltid skriva ner var jag skulle börja nästa gång, vilket gjorde det lättare för mig att snabbare komma in i skrivsituationen då. Vid dagens slut kunde jag skriva ner: "Fortsätt med avsnitt 3.2.1 och fyll på med Lassus tidigare forskning" osv.

UNDER DEN KONKRETA SKRIVSITUATIONEN

PAUSA REGELBUNDET
Min Samuel har skrivit sin avhandling på mastersnivå om just pausers inverkan på effektiviteten, så det här är något jag både får höra en del om hemmaplan men också förstås ser den konkreta nyttan av i praktiken. Rör på dig, hämta vatten eller kaffe, ta en snabb promenad runt biblioteket eller vad som helst.

POMODOROTEKNIKEN
Alltså att jobba 25 minuter och paus 5 minuter. Det här använde jag då jag höll på med min teoridel och det var väldigt nyttigt för kropp och hjärna.

SKRIV NER ALLA TANKAR OCH TO-DOS
Pomodorotekniken innebär också att alla eventuella distraktioner eller tankar och to-dos som dyker upp under arbetsminuterna ska man skriva ner på ett papper för att få ut ur systemet. När jag skriver ploppar en massa andra tankar upp, och då är det lätthänt att jag hamnar på internet och bokar tid till frisören, förnyar bibbaböcker eller kollar busstidtabeller. Skriv ner allt det här då du jobbar och koncentrera dig endast på det du skriver! Sen kan man vid dagens slut ägna effektiva 25 minuter att sköta just de här ärenden på to-do papperet!

HOPPA ÖVER DET SOM HAKAR UPP SIG
Skrivandet är inte linjärt utan snarare en process där man hela tiden går tillbaka, värderar, reflekterar och reviderar enligt behov. Det är onödigt att haka upp sig alldeles för länge på det som är svårt. Fortsätt med det som du är mer säker i.

SÖK HJÄLP OM DET KRÅNGLAR
Och det behöver inte alltid vara handledaren, utan samtala med klasskompisar, pojkvännen, föräldern eller vem som helst. Att samtala om sin text och verbalisera den är ett skrivande i sig! Dra dig inte för att söka hjälp då det behövs!

PS. I natt har jag drömt att jag läste min gradu och första meningen var full av stavfel, dubbla verb (ni vet då man skriver på ett sätt, ändrar men glömmer ta bort verbet så det blir "Företaget erbjuder ger många möjligheter") och en massa gula överstrykningar (mitt sätt att markera att jag ska kika mer på meningen). HU vilken otäck dröm! Lättnaden var enorm när jag faktiskt insåg att det var en dröm!

Solskensdagen

Idag har varit en fenomenalt bra dag. 

Jag har stormtrivts på jobbet och än en gång påmints om varför jag gör vad jag gör, och varför jag är så driven till att lära mig mer om skrivande och läsande och meningsskapande i vårt tjugoförsta århundrade. Jag har haft intressanta och givande människomöten. Jag har fyndat bekväma  jeans (som inte ens behöver sys eller klippas!) på första försöket(!) Och det händer aldrig! Med vänlig hälsning Hundrafemtioåttaochenhalvcentimetern.

Och jag har hämtat ut min pro gradu-avhandling (mastersuppsats) i tre pinfärska exemplar. Och det var grädden på moset, pricken på i:et, the cherry on top. Glädjen fulländad.

Vad jag har skrivit min avhandling om undrar du ju nu. Tack som frågar.

Jo, jag har undersökt hur flyktingen framställs i biståndsorganisationers webbtexter om flyktingsituationen. För att göra det har jag bland annat tagit fasta på med vilka ord flyktingen omnämns, vilka verb som används för att beskriva vad flyktingen gör samt vilka bilder som används för att porträttera den flyende. Det finns en hel del forskning om hur flyktingen framställs i dagspress och medier, men nästan ingen forskning alls om hur flyktingen framställs i andra typer av texter och speciellt inte texter som kan anses vara neutrala eller till och med "stå på flyktingens sida". Därför tyckte jag det var intressant att undersöka hur flyktingen gestaltas just i det här materialet.

Jag jämför samtidigt webbtexter från Finland och Sverige för att se om det finns en skillnad mellan länderna. Därutöver undersöker jag också om biståndsorganisationer som har en uttryckt religiös strävan skiljer sig från materialet på något sätt, då det gäller hur flyktingen framställs. Men vad jag kommer fram till låter jag bli att avslöja. Istället får du fråga upp mig då du ser mig eller höra av dig på annat sätt. Jag är själv eld och lågor över min studie och därför berättar jag mer än gärna mer om min forskning! Det betyder ändå inte att jag inte kan vara kortfattad ;)

Det här temat är så aktuellt, väldigt känsligt och oerhört viktigt och jag kan ärligt säga att det har varit en otroligt givande och lärorik process; både att det att få fördjupa mig i ämnet, relevant forskning och användbara teorier, men också att uppleva den här skrivprocessen överlag. Det finns mycket jag skulle göra annorlunda och mycket jag skulle kunna göra bättre. Men jag måste ändå säga att med tanke på de omständigheter som omgav hela den här graduprocessen är jag löjligt stolt och nöjd över mig själv!

Ännu får jag vänta ett tag på min examen men ikväll, ikväll firar vi! 

HA ETT HÄRLIGT VECKOSLUT, KÄRA LÄSARE!

Värd sitt pris

Barn- och ungdomslitteratur är som bäst när den också vågar ta upp dom där svåra och ofta tabubelagda teman; teman som kanske har ansetts mera lämpliga inom "vuxenlitteraturen".

Sara Lundbergs bok Fågeln i mig flyger vart den vill är ett utmärkt exempel på det här då centrala teman i boken är sorg, förlust, drivkraft, rädsla och att våga drömma. Det låter klyschigt men det är paketerat på ett sällan skådat sätt. Boken belönades med Augustipriset 2017 för årets bästa svenska barn- och ungdomsbok.

Bilderboken handlar om den svenska konstnären Berta Hanssons uppväxt under tidigt 1900-tal. Tuberkolos härjade i Sverige och sjukdomens närvaro förmedlas både i text och bild. Och det är en av de övergripande styrkorna i boken; texten förmedlar en berättelse, bilderna ytterligare en och tillsammans utgör de en väldigt stark estetisk helhet. Jag stormnjuter av att bläddra igenom boken, då den består av underbara, färgstarka och känsloladdade målningar som förmedlar en vacker och berörande berättelse.

Det här är en crossover av rang. Både ung som gammal kan inte bara njuta , men få ut väldigt mycket (om än lite olika aspekter), utav läsupplevelsen. Jag tror att den tilltalar läsare i olika åldrar och olika skeden av livet. Det är en ärlig och hoppfull berättelse som är så läsvärd. Boken rörde mig till tårar och jag kan inte annat än konstatera att den absolut var värd sitt pris. 

Tar mig dit jag annars inte går

Mitt skrivande ser ganska långt ut på ett av två möjliga sätt.

Ibland är jag väldigt målmedveten direkt från början, och har hela texten klar framför mig innan jag har skrivit ett enda ord. Jag vet exakt hur många stycken som kommer att krävas, vilken tesen är och vilka som är nyckelorden. Ofta kan jag också ha ett rubrikförslag i början, fastän den ofta är det sista jag skriver. Och skrivandet kan liknas vid ett kulspruteskrivande vilket gör att texten är färdig i ett nafs.

Andra gånger kännetecknas mitt skrivande av ett trevande; ett sökande (eller famlande) där jag inte vet var jag kommer att landa när jag är klar. Det här skrivandet är en slags resa för mig, och det här skrivandet tvingar mig att medla mellan två viljor. För jag vill ju helst ha koll och kontroll på vad jag skriver, vad jag vill med mitt skrivande och vart jag är på väg med mitt skrivande. Men jag vet ändå, att ibland är det allra bästa att lossa på tyglarna och låta "pennan" föra mig dit den vill. Men det är en seg kamp det där, och ibland känns det som en evighetslång väntan innan jag äntligen hittat den där flown och idén med skrivandet. Innan jag och pennan har hittat vår symbios.

Båda de här sätten att jobba med skrivande är lika bra. Det första sättet är speciellt tacksamt då det gäller studier eller vetenskapliga texter som ska skrivas. Och det är också tacksamt när jag har ont om tid, för då kan jag hafsa ner ett blogginlägg i bilen. Det andra sättet är mycket mer tålamodsprövande. Men jag skulle förgås av tristess om jag aldrig skulle låta mitt skrivande vara ett äventyr. Jag skulle bli väldigt understimulerad om jag alltid visste precis vart min text kommer att föra mig. 

Mitt skrivande. Fångat av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det här inlägget då?

Jo det är ett resultat av det andra sättet. Jag började med rubriken: "Ta mig dit jag annars inte går" och sen började jag. Raderade lite. Testade med en annan inledning och plötsligt var jag igång. Och här hamnade jag. Vackert så.

När har du senast låtit pennan föra dig dit den vill?