Inte alls en dans på rosor

Det är inte en dans på rosor.

Det där med att dansa, och att fungera som koreograf och danslärare. Det sätter prov på kreativiteten varje vecka, och det tvingar mig dagligen att gå utanför min bekvämlighetszon. Det kan vara oerhört slitsamt för kroppen och det är minst lika psykiskt påfrestande när den där ena delen i koreografin inte sitter som den ska, eller när knoppen vill men kroppen inte lyder. 

Det är på många sätt inte alls en dans på rosor.

Men idag såg jag när mina dansare fullkomligt gav sig hän till musiken. Och jag såg en sak i deras ögon. Skär glädje. När den är som renast. De sken i kapp med kvällssolens strålar när de förde sin kropp ömsom mjukt, ömsom accentuerat precis enligt låten. Och låten då, ja det är ett mästerverk till låt. Perfekt att dansa till. Lyssna.

När jag såg mina dansare ge järnet glömde jag bort all tid jag hade lagt ned på att koreografera, planera platser, redigera musiken, tänka på dynamiken och allt annat. Just där och då var det bara musiken och dansen som gällde.

Och den stunden är värd allt.

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

En av mina favorit dansbilder (fastän fotot är fångat någon millisekund för tidigt/sent). Ett hopp för KDC våren 2016. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokrecension: Vit krypta

✖ TACK TILL BOKFÖRLAGET FORUM FÖR RECENSIONSEXEMPLARET ✖

Ifjol hade jag en episod då jag läste allt jag kom över i skönlitteraturväg med temat sekter. En av böckerna jag läste då, Sekten på Dimön, grep tag i mig och resulterade i ett blogginlägg. Författaren, Mariette Lindstein, har nu kommit ut med en helt ny bok som jag har haft förmånen att ta läsa. Tack Mariette och Forum!

Vit krypta är en pinfärsk thriller om "sekter med osynliga nätverk, frihetsberövande, maktlöshet och manipulation – och om en syskonkärlek som är starkare än allt" (från förlagets webbsida).

bokrecension3-blogg.jpg

Boken inleds en midsommarafton då en ung kvinna, Daniella eller ”Dani”, försvinner under mystiska omständigheter. Nyheten om Danis försvinnande orsakar ett katatoniskt sammanbrott hos tvillingsystern Alexandra "Alex", men efter ett tag börjar hon jobba på en ny arbetsplats som är allt annat än konventionell. Samtidigt gör hon allt i sin makt för att ta reda på var systern är. Varje ledtråd tycks leda mot sekterism och med varje dag är en kamp mot klockan.

Från sid ett är tempot högt och de tvära kasten och många twistarna blir inte färre ju mer jag läser. Det här är alltså en bok helt i den snabba läsarens smak; en bok som kan läsas i ett utan att för en sekund mista spänningen. Ibland tycker jag att det rasande tempot är på bekostnad av dialogen, och jag hade gärna sett mer djup och autenticitet i karaktärernas samtal, för karaktärerna är minsann intressanta. Jag gillar speciellt Alex kaxighet och hur orädd hon är!

bokrecension1-blogg.jpg

Boken är helt i tiden med tanke på #metoo och den finlandssvenska #dammenbrister. Den sköna men alltjämt underkuvade kvinnan realiseras igen på ett rysligt men ack så viktigt och sätt. Lindstein visar med sin enorma kunskap och mångåriga erfarenhet av sekter hur farlig kombinationen förtryck, manipulation och sekterism är. När jag läser väcks frågan: hur långt får man rimligtvis gå inom religionsfrihetens gränser? i mig. En central och livsviktig fråga.

Det bör sägas att boken är ocensurerad och lämpar sig inte för den känsligaste av läsare. Jag har en väldigt hög tröskel för vad jag tycker är otäckt men också jag fick stundvis läsa mellan fingrarna för att våga. Men för mig ska böcker inte enbart vara njutning och avkoppling utan jag vill ha resistans och tuggmotstånd. Jag vill att läsning ska tvinga mig till eftertanke och kritisk reflektion. Det gör den här boken.

bokrecension2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fast vi inte menar det

Jag vet så lite om dig. Jag vet inte alls var skon klämmer, vad som gör ont. Dina ärr är inte alltid synliga, så hur kan jag veta om mina ord orsakar smärta? Hur kan jag veta om mitt skämt som inte alls är ämnat att såra, utan endast att höja stämningen, i stället gör precis motsatsen? 

Jag kan inte. Jag kan omöjligtvis veta det. Och det skrämmer mig ibland, att jag så lätt kan trampa på dina tår. Att jag ibland tanklöst kan klampa in på helig mark hos dig. Att jag kan göra anspråk på att bli insläppt i de rum som du omsorgsfullt har förseglat; rum som du inte alls är redo att gå in i med vem som helst, när som helst.

Men det är inte heller hållbart att jag trippar på tå; oförmögen att öppna munnen i rädsla över att gå dit jag inte borde. Vad gör det med vår dagliga interaktion om vi endast diskuterar vädret och lunchmenyn och således håller oss på den säkra sidan?

Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤

Fina människor 2016 på vår tjejweekend i Helsingfors. Fångade på bild av Sofia Ylimäki-Lindqvist. Saknar speciellt mina vänner som bor i periferin. Både de som är på men också utanför bilden. ❤

Varje människa är en så unik uppsättning av erfarenheter och ärr, och det är lätt hänt att vi oavsiktligt sårar de människor som vi inte känner så väl, eller kanske känner väl men ändå inte tillräckligt. Tanken på att vi kan såra vår medmänniska - fast vi inte menar det - genom att slänga ur oss en banal kommentar som råkar beröra en öm punkt hos lyssnaren, får mig att bli väldigt försiktig med mina ord och val av samtalsämne.

Hur ska vi förhålla oss till varandra, när vi inte vet var det bränner och svider till hos den vi pratar med?

Det här är några halvtänkta tankar som uppstod efter att vi diskuterade ämnet med några vänner igår, och det är frågor som absolut inte har entydiga svar. Men vad tycker du? Hur ska vi göra för att inte medvetet såra varandra?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När ingen annan ser

När jag var barn tvekade jag aldrig över att brista ut i sång. När jag, tillsammans med mina morföräldrar och kusin, besökte kyrkogården brast jag ut i sången "Måne och sol" för jag vill sjunga något för alla bortgångna. Jag brydde mig inte om någon såg när jag gjorde en spontan dansrörelse eller om jag på en offentlig plats betedde mig på ett sätt som verkade onormalt eller ovanligt.

De här impulserna att brista ut i spontansång eller göra en dansrörelse har aldrig riktigt avtagit, de har bara antagit mer socialt accepterade former. Jag kanske verkar lugn och sansad på ytan (???) men ni skulle bara veta vilken fest som tidvis äger rum i mitt huvud!

När ingen annan ser släpper mina hämningar och jag gör allt det där som jag aldrig tvekade över att göra då.

Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Bild av Sofia Ylimäki Photography (hon är så bra på att fånga ögonblicksbilder!). Texten på bilden redigerad av mig.

Till stor del lever jag mitt liv som en musikal, i alla fall i mitt eget huvud. Det finns en sång för allt och när ingen annan ser tvekar jag inte att ta ut svängarna i både sång- och dansväg. När jag tar en på promenad och lyssnar på bra musik och ingen annan ser gör jag alltid några spontanmoves. Inte sällan har någon ändå närmat sig runt knuten och sett mitt plötsliga uttryck av kroppsrörelse. Men när jag gör det här mår jag som bäst, och jag vet att den dagen jag slutar med det är mitt liv alldeles för färglöst och tråkigt. Må den dagen aldrig komma. 

Vad gör du när ingen annan ser?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Ord som får dig att blomstra

Jag tror inte vi vet. 

Jag tror inte vi vet hur mycket våra ord kan göra för dem. För barnen, eleverna, ungdomarna. Medmänniskorna, över huvud taget. Hur våra ord kan bygga upp och stärka det som kanske är bräckligt och trevande, eller osäkert och sökande. Hur det att vi ser och bekräftar kan vara avgörande för deras utveckling och deras syn på sig själva. Eller hur det i alla fall kan lysa upp deras hela tillvaro och förgylla deras dag. Jag tror att bekräftande och uppmuntrande ord i sanning kan få människor att blomstra. Modigt, vackert, starkt.

Att jobba med barn och ungdomar ger oändligt många möjligheter till att bekräfta dem. Tyvärr också lika många möjligheter till motsatsen. Jag tror att alla som någonsin har varit elev har upplevt det senare. Och jag hoppas innerligt att alla som någonsin har varit elev också har fått uppleva det tidigare.

De mest värmande ord jag har fått av lärare har varit när de har uppmärksammat och bekräftat mig i ämnen som jag själv har uppfattat mig som svag i. Den där gången när de berömde mig i hur jag hade löst en uppgift i matematik kunde inte ens gravitationen hålla mig nere.

Nej jag tror faktiskt inte vi vet hur våra ord kan få människor att blomstra. För jag tror att om vi visste, skulle vi vara betydligt mer frikostiga och generösa med att strö runt just de här livgivande orden. Och definitivt mer återhållsam med de mindre uppbyggande.

FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det hjärtat är fullt av

För några veckor sedan hade jag en diskussion med Samuel om klagande. Vi konstaterade hur låg tröskeln är till att klaga och hur lätt man undslipper sig ett: "Åå jag har så ont i nacken" eller "Jag är så löjligt trött!". De här kommentarerna har inget mervärde för lyssnaren, förutom att de uppdaterar denne om talarens situation. Då en person ofta klagar gör det att klagandet mister sin funktion, och det blir lite "vargen kommer" över det hela. Efter ett tag slutar man att lyssna på klagomålen vilket gör att man kanske inte förstår när det faktiskt är allvar.

Ibland kan kanske klagandet ändå uppfylla en social funktion; att klaga på vädret är en väletablerad kaffebordsdiskurs vid de flesta arbetsplatser. Och ja, visst har det en viktigt funktion det där. En gemensam fiende förenar. Men måste gemenskapen uppnås genom något så negativt som genom att klaga?

Efter den här tidigare nämnda diskussionen med Samuel om klagande, bestämde jag mig för att jag ska försöka att inte klaga. Att jag medvetet ska tänka på att undvika sådana där halvonödiga "åå stackars mig"-kommentarer, som jag alldeles för lätt tenderar att kläcka ur mig. Ofta helt enkelt för att jag inte har något annat att säga i en situation. Men än en gång: vari ligger mervärdet i det?

IMG_0522.jpg

Så jag har försökt att inte klaga på sistone.
Och inte för att klaga men det är sjukt svårt!

Det är väldigt skrämmande att det är svårt, för det betyder att jag gör det en hel del och att jag gör det automatiskt. Alltså att det är en ovana. Som språkvetare tycker jag att kopplingen mellan språk och tänkande är intressant: blir jag på mer dåligt humör när jag klagar, och kan jag isåfall påverka mitt humör genom att inte klaga, eller genom att till och med börja kläcka ur mig positiva kommentarer? En världsberömd bok säger "Det hjärtat är fullt av talar munnen". Vad säger det om mitt hjärta om jag går omkring och klagar hela tiden?

Jag kan inte säga att jag har blivit bättre på att inte klaga, men jag har i alla fall blivit medveten om klagandet på ett helt nytt sätt, vilket är ett steg i rätt riktning. Medvetenhet är första steget mot emancipation, säger min graduvän Norman Fairclough. 

Hur är det med dig och klagande då? Borde du också rannsaka ditt beteende och kanske minska på klagandet?


Psst! Glöm inte att trycka på hjärtknappen om du gillar inlägget!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den där ena

Många uppmuntrande ord, flera stycken tack och mycket beröm senare. Jag hade gjort det bra, det vet jag. Jag hade gjort det noggrant och med omsorg, med en ständig lekfull glimt i ögat och med mitt positiva humör. Som alltid. Jag vet att jag hade gjort det bra. Men när jag går och lägger mig den kvällen är det inte alls de många uppmuntrande orden jag minns. Nej, när jag sluter ögonen för dagen hör jag den där enda mindre positiva kommentaren. På repeat.

Arketypiska scener i Mindys liv del 1

Den maler mig inifrån. Den där ena. Den där ena som inte alls är en enda person eller begränsat till en enda konkret händelse utan snarare en samling av många minnen som blandas ihop, smälter in i varandra och bildar en ful hög. Ja, av allt som jag samlar på (minnen, marimekkomuggar och dofter) är den här samlingen av "den där ena"-kommentarerna min mest onödiga. 

Alla av oss mår bra av att få lite konstruktiv respons, så länge det är uttryckt i respekt och välvilja. Konstruktiv respons utvecklar och utmanar oss. Tro mig, jag storhejar på konstruktiv respons.

Men det finns också respons som inte är så mycket respons som förolämpning. Ord kanske uttryckta i avundsjuka eller kanske bara som en reaktion på en dålig dag. Och ibland kan just de här orden vara just de orden de som olyckligtvis fastnar på hjärnbarken hos mottagaren.

Jag känner några livslevande människor som inte låter den här ena kommentaren bita sig fast, utan kan ta orden med en axelryckning och ett, inte nonchalant men, sunt och lite likgiltigt "jaha" (jag är till exempel gift med en sådan). Men det är många med mig som, efter att ha hört den här ena kommentaren, ligger sömnlös om natten, är nervösare inför nästa gång och börjar tvivla på den egna förmågan. Det är sorgligt och onödigt. Mest onödigt.

Jo, jag tycker vi ska vara ödmjuka och aldrig tro att vi är fulländade, och om vi ofta får höra negativa kommentarer bör vi verkligen ifrågasätta oss själva och vår verksamhet. Men om det bara är den där ena..

Jag kan omöjligtvis påverka vad andra människor säger om mig. Men jag kan (försöka) påverka hur det påverkar mig. I väntan på den dagen då också jag kan ta den här ena kommentaren med en axelryckning, tänker jag byta min mentala spellista och istället låta de där andra kommentarerna ljuda istället. På repeat.

somvanligt-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stjäl min åska

Varför gör vi det egentligen? Varför ska vi alltid toppa varandras berättelser och vara lite roligare, lite råare och helt enkelt ha en lite bättre anekdot än den som nyss berättades? Och alla gånger räcker inte ens lite; helst ska det vara en riktigt brakberättelse som vid jämförelse får den första berättelsen att verka lika intressant som en muntlig redogörelse för ett stickmönster för tvåändsstickning (med djup respekt för alla som eventuellt kan tycka att det är intressant)

Jag tror att vi alla kan skriva under att vi har upplevt hur det är när den senare berättelsen har toppat vår. Och jag tror också att vi skamset kan medge att vi har försökt och lyckats med att toppa andras berättelser. Och jag säger inte att det alltid nödvändigtvis är fel, jag säger bara att vi kanske ska vara lite försiktiga med det här. Det här med att stjäla nåns åska, om jag får försvenska ett engelskt uttryck.

När jag har berättat min anekdot och fått mina lyssnare att tjuta av skratt känner jag mig nöjd. När du, så fort min anekdot har klingat ut (om ens det), toppar min anekdot med en ännu värre story får det mig att:

a) känna mig överkörd
b) känna mig lite generad över att jag tyckte att min berättelse var så bra (men i jämförelsens ljus ser jag att den är en blek liten fis). Och i slutändan:
c) ångra att jag över huvud taget delade med mig av min anekdot

Tala är silver, tiga är guld och ibland är det bästa vi kan göra att helt enkelt ta ett litet steg tillbaka och låta den första personen skina med sin anekdot. För det är ju ingen tävling (fastän du kanske skulle ha vunnit). 

filosofi-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Stimulerande samtal

Jag vet inte hur det är med er, men jag brukar ibland drabbas av ett enormt sug efter det som jag brukar kalla intellektuella samtal. Hur intelligenta de sist och slutligen är varierar, men de här samtalen är stimulerande och fyllda av personliga reflektioner och tankeexperiment. Det låter oerhört torrt, men i praktiken kan det vara allt från diskussion om religiösa samfund och deras inbördes relationer eller dystopiers samhällskritiska funktion. (Okej jag märker nu att det där inte alls låter särskilt spännande, men tro mig - det är det!).

Då vardagskonversationerna rör sig på den ytliga nivån där samtal om helgplaner, lunchmenyn och vädret är väletablerade (och över huvud taget lämpliga) samtalsämnen, kan jag ibland känna suck och stön och bara längta efter att få grotta ner mig i allehanda resonemang om livets större frågor.

Och jag har funderat på vilka villkoren för de här intellektuella samtalen är, vad som ger upphov till ett sådant här stimulerande samtal och när de här diskussionerna i så fall äger rum. Jag tror personligen att trygghet är den viktigaste grundtonen i alla samtal där djupare samtalsämnen än sopprecept behandlas. En trygghet i att jag får vara vem jag är och uttrycka min åsikt utan att det utgör ett hot mot dig. Om den här grundförutsättningen inte finns kan ett sådant här samtal äga rum. I alla fall inte för min del.

Det här veckoslutet har jag varit alldeles överröst av en mängd intellektuella samtal. Jag är tacksam att jag har sådana människor i mitt liv som ger den här grundtonen av trygghet, som skapar möjligheter för att de här givande och utmanande samtalen att bli till.

Hur är det med dig - känner du också en längtan efter att regelbundet kunna diskutera också mer allvarliga fenomen? Har du personer i ditt liv som du har möjlighet att gå in på djupare samtalsämnen med?

Kanske min mest dystra bild på den här bloggen någonsin. Bara för att illustrera att alla inte finner ett nöje i att prata om livet större frågor. För somliga är det lika roande som att se på den här gråa bilden på ett höståbo år 2014. Och det kan v…

Kanske min mest dystra bild på den här bloggen någonsin. Bara för att illustrera att alla inte finner ett nöje i att prata om livet större frågor. För somliga är det lika roande som att se på den här gråa bilden på ett höståbo år 2014. Och det kan vara bra att påminna sig om det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Söndagslax i ny tappning

Vi har kanske ett tiotal olika recept på vår vedertagna meny som snurrar på här hos oss. Både Samuel och jag gillar matlagning i de fall då det får ta sin tid, men i vardagens ruljans blir det i ärlighetens namn mycket enkel husmanskost. Det är inget fel på det, trots att menyn inte alla gånger är särskilt varierande trots att den är mångsidig.

Lax brukar vi unna oss ofta om veckosluten, men trots att lax är supergott kan också det bli enformigt i längden. Just därför är det så bra att ha olika sätt att tillreda väletablerade rätter på! Låt mig därför presentera moster Leenas utsökta recept på marockans fisk! Väldigt annorlunda, superenkelt och fantastiskt gott!

fishi2-blogg.jpg
fishi3-blogg.jpg

Vi hade varken färsk persilja eller färsk koriander då vi rätt spontant beslöt oss för det här receptet. Istället öste vi på med torkad basilika och, nöttokiga som vi är, strödde vi på lite cashewnötter, bara för att. Eftersom fisken var kring 700 gram anpassade vi receptet utifrån den storleken. Nästa gång ska jag se till att ha färska kryddor och örter att strö på, för jag tror att det gör stor skillnad! Tack för receptet bästamoster! ❤

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.