Om inte för dem

Mycket kan sägas men ett vill jag särskilt säga idag:

jag hade knappast blivit kvar i Vasa om inte för dem.

Och det är märkligt, bara för tio år sedan umgicks vi inte så där jättemycket. Litegrann i dans-, församlings- eller fotbollssammanhang men nästan inte alls så där annars. Så där som vi gör nu.

Det är häftigt att tänka hur våra val präglar våra liv långt mer än vi vet. Hade jag inte bott i Åbo hade jag inte lärt känna alla åbomänniskor.

Hade jag inte börjat jobba vid Åbo Akademi hade jag aldrig lärt känna mina fantastiska nuvarande kollegor, vänner.

Hade jag inte bott kvar i Vasa hade jag knappast utvecklat en sådan relation till mina vasavänner som jag har idag. Som jag just idag har fått ha underbar kvalitetstid med.

Livet blev att vi blev kvar i Vasa. Som en följd av det har mitt liv berikats så oerhört med mina vasavänner.

Tänk att livet blev så! Jag är så glad för det.

Från en av förra sommarens vackraste, bästaste. Tillsammans med vackraste, bästaste. Många i texten många utanför. Några på bilden, många utanför. Ingen saknad, alla älskade. Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Vem är jag

Jag fick förfrågan en måndagförmiddag.

Om jag ville ställa upp på en intervju om läsning och böcker och allt det som jag älskar.

Naturligtvis vill jag det. En och en halvtimme senare kom kameraman och reporter och ställde spännande frågor om läsning och litteratur.

Jag hann inte tänka efter särskilt mycket då, men så här i efterhand har jag reflekterat. Vem är jag, egentligen, att säga något om böcker. Vem är jag att komma med tips för läsning eller över huvud taget uttala mig i frågor som rör litteratur?

Det finns jättemånga människor som läser fler, läser mer, läser bredare, läser djupare än jag. Det kommer det alltid att göra och jag varken kan eller vill mäta mig med dem.

För mig är läsande aldrig en tävling, det är ren njutning, avkoppling, utmaning och utveckling på samma gång. Om jag då läser en bok eller mer än hundra kvittar så länge jag får läsa. Det är ju min passion!

Men vem är jag att över huvud taget ha en åsikt? Och när vi nu ändå är på tråden: vem är jag att doktorera, att stå på scen, att hålla danspass.

Bluffsyndromet, ack min illvilliga, eviga medföljare, det är du igen, är det inte?

Å ena sidan kan jag ju hålla med: ja, vem är jag egentligen att..?

Men å andra sidan kan jag vara av helt motsatt åsikt: vem är jag att inte? Eller: vem är över huvud taget att? Vem har rätt, vem har tolkningsföreträde, vem har fullmakt att?

Det har varit häftiga dagar. Att se hur ett reportage blir till, utvecklas, sprids och skapar ringar på vattnet. Om du inte har någon aning om vad jag talar om är det den här artikeln.

Har du upplevt bluffsyndrom? Hur ser det ut för dig?

Små steg

Jag har nämnt min knäskada i förbigående här på bloggen.

(Parentes av medicinsk art: egentligen är det inte så mycket en knäskada som en bristning i vadmuskeln, men smärtan är i knät och intresseklubben antecknar)

(Och en till parentes: om det är något som jag ogillar att läsa om, skriva om, höra om eller över huvud taget ägna tankar åt så är det människors krämpor och sjukligheter så länge de inte är livshotande.

Så jag ska vinkla det här blogginlägget om mitt knä ur ett annat perspektiv. Inte gnäll om krämpor, jag lovar.)

Så jag har fått ett rehabiliteringsprogram. Övningarna känns ibland nästan löjliga. Inte att jag förlöjligar min proffsiga fysioterapeut eller dennes program, inte alls så.

Men bara eftersom jag vet att jag har gjort övningar mycket mer avancerade och tyngre än de jag nu har i mitt rehab-program.

En övning är till exempel den här: jag ska stå på ett ben, böja mig ner för att nästan sätta mig på en stol.

Nästan sätta mig.

Ni hör.

Men det blir värre: jag kan inte ens sätta mig fastän jag skulle vilja. Smärtgränsen kommer emot och jag mäktar inte.

Jag skulle kunna bli modfälld. Jag har varit rejält modfälld.

Men i något skede insåg jag att det här är mitt läge just nu och det enda jag kan göra är att ta skeden i vacker hand och göra mina nästan-nedsättningar.

Små steg. Bokstavligen.

Det tar plågsamt länge men är det enda rätta sättet för ett långsiktigt helande.

I viket område behöver du ta små steg just nu för att få ett bättre, långsiktigt resultat?

Väja för en utsträckt hand

Tomas Sjödin sade det så bra.

Jag minns inte i vilken bok. Jag kommer inte ihåg kontexten, men det här minns jag:

Han hade blivit erbjuden skjuts hem från något evenemang. Han tackade nej och sade att han kan ta bussen hem istället. Och resultatet blev två lite mer ensamma människor som båda färdades åt samma håll.

Han väjde för en utsträckt hand.

Jag gör det också. Ofta, till och med.

Jag tror att jag är till besvär om jag tar emot hjälp. Jag tänker ibland att människan som erbjuder sig att hjälpa inte egentligen menar det, inte egentligen vill det.

Jag tror att människan som sträcker ut sin hand har andra avsikter, jag kan inte tro på den uppriktiga vänligheten.

Jag väjer för en massa utsträckta händer. Inte för att jag inte behöver hjälp och råd, inte för att jag tror att ensam är stark och själv är bäste dräng.

Så varför gör jag det?

Sanningen är att jag inte riktigt vet, ändå gör jag det. Fortsätter göra det.

Väjer du för utstäckta händer? Varför?

Men jag väjer inte för färgglada, blommiga mönster. Särskilt inte i vårtider!

Glimtar av hopp

Ja!

Idag har jag kaffat med en vän. Cyklat längs torra gator. Njutit av eftermiddagssolen på terassen.

Känt doften och närvaron av en sommar. En sommar som kanske blir verklighet väldigt snart.

Mitt humör är väldigt kameleont-likt och har ofta samma tonart som vädret, trots att jag försöker att inte påverkas av omständigheter som jag inte kan påverka.

Men i dessa dagar, när vädret är idel solsken och löften om sommar är det svårt att inte påverkas.

Och tur är det, att det endast påverkar mig positivt.

Det finns en sommar! Det finns en sommar! Det finns en sommar!

Glimtar av hopp från vårt vardagsrum.

Vad forskningen lär mig om livet: del 2

Bloggserien fortsätter!

Jag ska skriva tre artiklar och dessa ska slås ihop till en avhandling. Låter lätt men orsakar huvudbry.

Det är klart att jag börjar med att läsa in mig på området. Jag försöker skapa en förståelse över vad som har gjorts och ännu viktigare: vad som inte har gjorts.

Jag har nu ägnat fyra månader åt att läsa läsa läsa och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket jag inte har läst och allt jag ännu inte vet.

Det finns så mycket jag inte vet och det skrämmer mig att göra anspråk och säga “det här har inte gjorts” för i ärlighetens namn: hur kan jag veta det? Jag har inte läst allt.

Så jag har dragit mig från att börja skriva.

Därför är en insikt om vad forskningen lär mig om livet följande:

Du blir aldrig klar

Det finns alltid något att läsa. Din text kanske alltid kan finslipas lite till. Du har kanske aldrig kläm ut precis allt ur ditt forskningsmaterial.

Eller: du kanske hoppades att du hade kommit längre. Du kanske planerade att du borde ha samlat på dig lite mer kunskap innan du satte igång, du kanske är rädd att där du är just nu inte är tillräckligt.

Det är förståeligt, men det är en helt omöjlig ekvation att lösa.

För vi blir aldrig klara. Du, jag, vi.

Det har forskning visat mig.

Om du inte tror på forskning kan du väl ändå tro på poesin — på Tranströmers ord

“Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnas valv efter valv oändligt
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall”

— Romanska bågar av Tomas Tranströmer

Min syster

Om gårdagen var mödrarnas dag är dagen idag systrarnas dag.

Eller nej såhär: min lillasysters dag.

Min enda syster Ebba fyller år idag. Jag har vuxit upp omgiven av mestadels pojkar, och att ha en syster är därför stort.

Ebba har öga för detaljer. Hon är oerhört samvetsgrann och alltid godhjärtad. Hon är sjukt musikalisk och kan spela de flesta instrument man ger i handen på henne. Hon är också fotograf till upp till 70 % av samtliga bilder på den här bloggen.

För tillfället bor hon i Vasa vilket är härligt och enormt praktiskt, men snart ska hon ska iväg på äventyr.

Hon är målinriktad och vet vad hon vill och för det beundrar jag henne.

Grattis på din dag, Ebba!

Och bra stilöga har hon också. Bild från igår då vi körde twinning i klädväg!

Cool som hon

Det är en gåva att ha en mamma.

Min mamma är helt sin egen, orädd och rättfram och jätterolig.

Jag tänker ofta på hur coolt det är att jag spelar i ett samma band med min mamma. Hur många personer kan säga att de gör det liksom?

Vårt band heter dessutom mama åström band, och det säger väldigt mycket om just hur cool min mamma är.

Jag får ofta höra att jag ser ut som min mamma, att jag ser ut precis som hon gjorde när hon var i min ålder.

Och ju äldre jag blir desto mer märker jag att jag blir lik min mamma också till beteendet.

Helt ärligt gör det mig ingenting för min mamma är skitsnygg och som sagt jätterolig.

Jag vill gärna bli lika cool som hon.

Molnfri himmel

Igår hade jag en lite sämre dag.

Idag en desto bättre.

Det är tvära kast i det liv som är mitt, gårdagens bekymmer är som bortblåsta och mitt humör idag är idel solsken och glädjerus.

Jag märker nu att det är en ynnest att uppleva att de pyttesmå och hastigt övergående molnen som syns på min himmel är ”stormiga”.

Det är en välsignelse att små små regnmoln är de största hoten på en annars molnfri himmel.

Jag har ett väldigt rikt, tryggt och privilegierat liv som har råd att bekymra mig över så små saker som jag gör. Inte för att små saker ska förringas för sin litenhets skull, moln är moln oavsett hur stora.

Men det gör gott att ibland få perspektiv på sin himmel.

Redo för regn, hoppas alltid på solsken.

Några steg efter

Vet ni vissa dagar då det haltar direkt från början?

Lite för mycket dålig planering i kombination med lite försovning och hela dagen är man tre steg efter.

Just en sådan dag har jag haft idag.

Plus att mitt alldeles nya, roliga, kreativa rum till instagramprofil (mindysbokhylla) blev tillfälligt inaktiverat för att sajten uppenbarligen tror att jag är en bot som artificiellt får följare och börjar följa andra.

Hej hej, här är botten Mindy.

En sådan dag idag. Jag har varit tvungen att djupandas flera gånger än vanligtvis, om vi säger så.

Men ur en positiv synvinkel: det är ju bra att Instagram har koll på eventuella felaktigheter, det är fredag, jag har haft en givande om än tuff arbetsvecka, det är vår, livet är fortfarande i mig.

Allt blir bra.

Det var en dålig dag, inte värre än så.

Ha en strålande fin dag, kära du!

Foto: min bästa syster Ebba